Det är nästan lite roligt att se hur Sverigedemokraterna råkar illa ut stup i kvarten. Föreställer man sig lite "Benny Hill"-musik till hela showen så blir det ännu roligare.

Nu sist har alltså den knarkande "vilden" Petzäll lyckats med att få sitt Twitterkonto kapat (han är för närvarande dessutom tvångsintagen - så trevligt att vi har riksdagsmän som är ute i samhället...). På hans konto har sedan någon öst ut lite hashkoder till journalisters mailkonton med lite påståenden om att Sverigedemokraterna har haft tillgång till dessa.

Det som jag direkt reagerade på är lol-faktorn på vissa journalisters lösenord. Vad sägs om de här enormt säkra lösenorden: vipsvips, tejp, vips, amelio, Mmat, 7turtur, mona54, getingbo, theroots...

Men åh! Jisses. Kanske det är dags för några trevliga interna utbildningsdagar? Jag menar... med tanke på vad journalister sysslar med så är det väl ändå rätt viktigt?

En hashkod är en krypterad textstring... och är lösenorden enkla och obegåvat utformade så kan du förhållandevis enkelt "öppna" dem med ett besök på t.ex den här sidan.

Kan tipsa om hur jag byggde upp mina lösenord för några år sedan (byter sätt vartannat år ungefär):

M#1#1926+trettioföddesBGreenwood!/wazxde - Superenkelt att komma ihåg. "M" står för Mail, siffran mellan # står för vilket konto det är (så jag ska komma ihåg till vad). Varför de sista sex bokstäverna är enkla att komma ihåg kan ni klura ut när ni tittar på tangentbordet.

Ett tips är även att vara lite sparsam med hur du använder din mail. Tveksam på om du vill lämna ut din riktiga e-postadress? Kör då med t.ex Mailinator. Du kan säga precis vad fan du vill som epostadress när som helst... sedan bara gå in där, skriv in epostadressen du hittade på och - vips! - där har du mailet.

AB - DN - SvD - 2 - Exp - Petzälls Twitter - 2 - 3 -

Från Expressen:


"Många säger att fetman minskar och kanske får vi inte lika många nya feta som tidigare, men i dag är 40–50 procent av svenskarna överviktiga eller feta. Det har aldrig varit så många.
Det forskas mycket, berättar han, men någon ny mirakelmedicin finns inte i sikte."


Nämen? Så "kampen" mot fetman är helt enkelt att tjockisarna just nu sitter i en soffa någonstans och väntar in något slags piller som magiskt ska o-tjockifiera dem? Öh... är inte det där tänket en del av problemet?

Eller är det helt enkelt så det ligger till? Sveriges tjockisar svullar lugnt vidare i väntan på ett piller som ska lösa alla deras problem. Bara hoppet om ett piller gör ju att det inte är lönt att hålla på med motion, kost och sådant trams... tänk bara på PILLRET! Pillret kommer snart! *smasksmask från chipspåsen* När som helst nu! *sluuuurp från Coca-Colan* Vilken dag som helst nu kommer det! Kanske imorgon *smasksmask* *raaaaap*

Detta innebär ÄNNU en ursäkt för fetknopparna:

"Oj, vad fet du har blivit!"

"Det är inte mitt fel. Medicinen är inte klar än."

Tjockisar... finns det någon varelse som är latare? De är så lata att istället för att öka takten lite och röra sig, äta rätt m.m. så propagerar de för att det är en sjukdom när man är tjock. Och en sjukdom botar man minsann inte genom att äta mindre! NEJ! MAN MÅSTE HA PILLER!

Ge mig tre månader, tjugo tjockisar, några tigrar och en löpbana så jävlar ska ni få se på "medicin" som fungerar.

När jag körde hem från jobbet idag så var radion igång. Mest som en slags bakgrundskompis medan jag sorterade tankarna. Plötsligt kände jag igen en låt som någon hemlös snubbe förstörde med sin gitarr. Tankarna malde och jag kom inte på vilken låt han gjorde en dålig cover på. Det svävade där längst bak i huvudet men vägrade komma fram.

Jag försökte placera låten, få fram ett namn på bandet, eller uttyda ord nog att jag kunde googla skiten ur texten när jag kommer hem... 

Låten ledde mina tankar till en sommarkväll, på en god vän vid namn Jonas, på den hårt svartsminkade hårdrockstjejen jag under en kort tid var ihop med och på hennes bästa vän som Jonas helt kärat ned sig i. Jag tror vi var runt 17-18 år. Platsen för det hela smög sig sakta in i skallen och hamnade till slut på plats... en strand utanför Malmö... med två dyra flaskor vin som vi snott från Jonas väldigt upptagna pappas vinkällare, vi hade filtar och en säck med ved som vi "lånat" från Kallbadhusets vedbastu. 

Bara två goda vänner, en lägereld och två tjejer som var lika udda och desperata som vi efter kunskap om vem fan vi egentligen var och om vi någonsin kommer passa in någonstans. Den kvällen var det vi fyra mot natten. I ett rus från ett alldeles för dyrt vin satt vi tillsammans vid elden och lät sommarnatten sakta sänka sig över oss i takt med att elden dog ut. Under hela tiden var det en låt som gick om och om igen...


Det var Accept med "Can't Stand The Night" från albumet "Breaker". Inspelat från en redan på den tiden 10 år gammal vinylskiva som vi "lånat" från någons storebror. Jag tror till och med jag har kvar den någonstans.


 

Det var en kväll ur mitt liv som jag helt hade glömt bort och som väcktes till liv av den hemlöse snubben på radion som försökte spela låten. Det är ett bra minne.

 

Samtidigt måste jag säga att om någon sa till mig att jag fick chansen att bli 18 år igen så hade jag vänligt men bestämt tackat nej. I helvete heller jag frivilligt gått igenom all den draman en gång tlll. Fuck no.

 

 

"Hejsan! Jag söker den som är ansvarig för er telefoni."

"Jasså, det gör du?" svarar jag.

"Ja, ursäkta... jag uppfattade inte ditt namn."

"Jag sa inte mitt namn. Du presenterade dig inte i telefonen så jag antog att jag inte heller behövde göra det."

"Öh...förlåt, mitt namn är Karl."

"Hej, Karl."

"Hej."

Lång tystnad. Karl tar initiativet efter någon sekund.

"Öh... och du heter?" undrar Karl.

"Sam. Sam Sung." svarar jag.

"Som telefonen?"

"Suck... om jag fått en krona för varje gång någon säger så..."

"Hahaha, förlåt, men det är ett annorlunda namn."

"De säger det."

"I vilket fall... jag sökte den som har hand om er telefoni."

"Ett ögonblick."

Jag håller telefonen en bit från munnen och låtsasropar.

"Sonny! Det är till dig."

Jag gör lite "jag räcker telefonen till någon"-ljud och fortsätter med en annan röst.

"Sonny Ericsson här. Hur kan jag hjälpa dig?"

"Heh..."

Mer tystnad.. irriterat mummel och ljudet av någon som lägger på.