Inlägget skulle lika gärna kunna heta Mitt i natten-grubbel eftersom det är just det som det är. Alla mina inlägg förutom ett har skrivits från mobilen nattetid antingen direkt som ett inlägg eller på Anteckningar. Kanske är det därför antalet kollage är få och bilderna avlånga som på en Instagram-post *Instagram lover*. Jag älskar att skriva, småjobba och fixa från mobilen och för mig är det mys istället för jobb som jag kopplar att öppna Macen med. Nåväl, vi skulle prata kärlek.

Kärleken handlar förstås om kärleken till mina barn. Den är stark, oresonlig och våldsam. Stark eftersom de är just mina barn, oresonlig då jag på riktigt fick grått hår med första och våldsam eftersom jag har såna tvångstankar ibland om att något ska hända dem. Kanske låter det läskigt men det är en realitet jag lär mig att leva med.

Trots det kommer jag på mig själv att klaga. Klaga på att dottern är utåtagerande som ett skydd i det omtumlande att få ett syskon, på sömnbristen, på spontana restaurangbesök och på att bebisen vill äta hela tiden. Dottern kommer läka och åter igen bli vår fina omtänksamma, kloka och empatiska tjej. Jag kommer så klart inte vara ledsen när jag får sova mer men restaurangbesök kommer det bli fler av senare och amningen är ju underbar. Jag älskar verkligen känslan av att amma; både fysiskt då det är en sån intimitet med mitt barn men även mentalt av att jag ger honom mat som ger honom liv.

Filosofiskt så här på nattkvisten men jag kände att det behövdes.

Snart börjar nattamningen så jag ska passa på att sova en halvtimme. Nej, jag skojar inte. Välkommen till min fantastiska verklighet.