2018

Stolt storasyster som håller sin lillebror för första gången.

Ingen mammablogg utan en förlossningsberättelse eller som i mitt fall, det kommer bli två stycken. Börjar med den som känns färskast i minnet så får jag göra mitt bästa för att minnas den första (hypnos kanske funkar för att väcka minnet).

Ingen förlossning är den andra lik och mina två har också varit helt olik varandra med en en sak gemensamt: det kom ut en bebis som tog mitt hjärta med storm.

Det kommer vara detaljer som kanske inte passar sig på en finmiddag med kärleken men en skål poppisar tycker jag du är värd, nu kör vi!

20180225

Vaknade först vid 01:30 och såg att min man Stefan kollade på OS, det var finalen i Curling. Skällde lite på honom med argumenterat ”jag vaknar aldrig vid den här tiden, vi ska säkert ha barn. Vi behöver sova”. Värt att nämna var att vi varit riktiga rebeller och gått och lagt oss sent runt 23.30.

Vaknade igen 04:40 och satte mig upp, det kändes konstigt. Satte ner fötterna på golvet och då började vattnet forsa ur mig. Det är svårt att beskriva den känslan, det är inte som att kissa på sig utan det är bara som någon stoppat in en slang och sen slår på kranen. Jag skrek att vattnet går och Stefan stapplade iväg till andra sidan av lägenheten för att hämta handduk (istället för att ta den som fanns vid sidan av sängen).

Vi ringde in till förlossningen på SöS och blev ombedda att komma in max 8 timmar senare om inget hände. Det kändes pirrigt trots att jag fött barn tidigare. Då var det inte en naturlig förlossning utan jag blev igångsatt, mer om det en annan gång.

Sen hände inget på 1,5 timme, vi båda duschade och tvättade håret i lugn och ro. Satte på Melissa Horn och tände ljus.

Stefan fixade frukost vid 06.30 när det började komma lätta värkar. Jag blev stressad av värkarna då alla bara sagt hur fort det går med barn nummer två. Efter samtal med förlossningen packade vi ihop oss.

Vi åkte in vid 08:00 och var beredda på att föda barn direkt men nej. Jag var bara öppen två centimeter och de tänkte i princip skicka hem oss. Det var inte alls vad jag hade väntat mig.

Det tog extremt lång tid att öppna sig för mig och det visade sig att han låg med ansiktet bakåt i så kallat vidöppet läge som gör det svårare för barn att skruva ner sig. Min fina barnmorska sa att om han inte lyckades skruva ner sig kunde krystvärkarna utebli och att det fanns risk för att det skulle sluta med ett snitt. Jag ville inte det och det fick mig att ta nya tag. Jag ömsom satt på pilatesbollen, gungade och dansade i gåstolen och tog hjälp av Stefan.

Vi kämpade på med TENS och profylax - vilket är magiskt, boka in en kurs hos Annas Profylax. Det gör ont att föda barn men trots att smärtan eskalerade upplevde jag det som att jag hade kontroll.

Vid 7 centimeter gjorde det väldigt ont och sen fortsatte det göra väldigt ont i två timmar UTAN att jag öppnade mig mer och då blev blev det för mycket och jag valde att ta epidural. Det var som att vända blad och HIMMELRIKET KOM!

Jag sov ett tag, smärtan försvann helt och jag fick min paus jag så väl behövde. Värkarna mattades av lite och när de kom tillbaka var det bara tyngden och pressen nedåt av bebis som fortsatte.

Fick värkstimulerande dropp eftersom de ville få ut bebis och slippa snitt.

De beslutade och diskuterade med mig om att försöka simulera igång krystvärkar för att se om det skulle hjälpa. Ett test gjordes runt 19.30 utan att lyckas.

Jag började bli less på att inget hände och gjorde allt i min makt för att rucka ner honom. På bollen, stående svingande, höftrullningar, dansande och liggande på sidan. Värkarna hade börjat eskalera igen dock aldrig lika smärtsamt som innan epidural. Fick ont i ljumsken vid varje värk (typ som en nerv kom i kläm). Stefan var lösningen, han var bäst.

Vid 20.30 kom Monika, en svincool senior-barnmorska in och sa: nu tycker jag vi föder ut det här barnet. Vi testar en krystsimulering igen. Benstöden kom fram och jag la mig till rätta. Ett bra försök gjordes och Monika gick fram till mitt ansikte och sa: ”ditt arbets-team byts ut kl 21:00, jag tycker vi ser till att de hjälper din bebis ut först.” Då var klockan 20:40 och 20:48 kom han. Han skrek och sen låg han på mitt bröst.

Moderkakan kom ut utan problem. Mission complete.

Jag gick och blev en mammabloggare

Håll i hatten, här gick jag visst och blev mammabloggare. Smaka på det ordet, visst låter det härligt!?

Det är alltså jag som är Agnes och som kommer dela med mig av mitt mammaliv här och nu i Stockholm. Jag gör alltså återkomst som bloggare 10 år sedan jag slutade med det sist, då handlade det om träning, nu om barn - tidens gång. Skulle du googla Stockholmandme så ser du att jag gjorde ett litet försök i vintras men det blev bara knäppt, jag skulle leka matbloggare när jag numera har alldeles för mycket barn och bebis för att vara enbart det så fick skrivkramp efter TVÅ inlägg.

Vad kan du då förvänta dig av mig? Jag tror egentligen inte på att skapa för stora förväntningar och jag vet knappt var vi kommer landa här på sidan. Det jag lovar är att du kommer stöta på mina barn; Mr Baby Jacques som är 3 månader och världens bästa Miriam som är 7 år. Du kommer också stöta på min man Stefan som är livsnjutare, sjusovare och sommelier. Jag älskar mat och restauranger i Stockholm och den passionen kommer få vara med här. Självklart kommer jag dela lite recept som jag lever för men min matlagning och bakning handlar mer om att spara tid och äta gott än snitsiga recept på råvaror du aldrig hört om. Likaså får mitt vurmande för bubbelvin i alla dess former lite plats, livet är för kort för att inte dricka bubbelvin så ofta en kan!

Jag tror också en hel del kommer handla om hur folk beter sig i olika situationer, en kan upptäcka mycket om människor bara genom att se hur de reagerar i närheten av en vagn.

För att avsluta eller för att börja den här sidan; det finns väl inte en enda mammablogg värd sitt namn utan förlossningsberättelser. Spänningen stiger, nu vet du vad nästa inlägg kommer handla om.

Är du med? Toppen, let’s do this!

MiriamMina killar