I virusets spår

Jag behöver ett nytt jobb.

Jag trodde inte att jag skulle skriva dom orden när jag signade mitt avtal med nya jobbet och lämnade mitt härliga team på Thatsup februari 2020.

Sen slog Corona till och allt som var tänkt att jag skulle göra gick upp i rök. Jag minns fortfarande när första avbokningen för en mässa kom och jag skrev till min kollega ”nu händer det, vi påverkas”.

Men våren var full av möjligheter mitt i krisen. Vi kunde ställa om till dagligvaruhandeln, släppte en funktionsdryck, jord lanserades med Plantagen, vi släppte ny räddad veganglass tillsammans med Coop & Göteborgs Kex och Kvarikvarteret kom till tillsammans med Bageriet BAK och Lykke. Jag jobbade varje vaken stund tillsammans med lika hårt arbetare kollegor och samarbetspartners.

Tiderna blev ljusare, sommarställena öppnade och vi hade nu två starka ben att stå på: HoReCa och Dagligvaruhandeln.

När våg två av viruset kom var läget helt annorlunda. Vi hade alla slitit så hårt under våren att tanken på 7 dagars arbetsvecka satte sig som en klump i magen. Jag flaggade för att det inte gick att kombinera på det sätt jag gjort hittills. Det var nog då som alla förstod att det jag anställdes för: försäljning av event, konferenser och stora spännande uppdrag inte skulle bli av förrän tidigast 2022 och att min roll egentligen inte finns nu.

Det var så hemskt. Jag var ledsen och besviken men när en dörr stängs öppnas ett fönster.

Vad ska jag göra nu?
Ingen aning. Jag har alltid haft turen att kunna välja att gå till någonting som engagerar mig och det har varit lika svårt som att säga upp mig och lämna något jag brinner för som att ta det nya steget. Jag går från drömjobb till drömjobb. Så fungerar jag. Jag är ingen förvaltare - jag är den som driver på och med min kompetens från flera branscher passar jag bara på drömjobb.

Jag brinner fortfarande men nu vet jag inte vart jag ska fästa blicken. Vilket företag ska få min 100 % uppmärksamhet och engagemang? Där det inte bara är ett jobb, det är en livsstil.

Vem är jag då?
Jag är en alldeles för engagerad, driven, kompetent och mångsidig person redo att ta sig an utmaningar! Det kan vara marknadsföring, kommunikation, PR, varumärke, bygga team, Community Management eller bäst av allt - en kombination. Behöver du någon med erfarenhet från internationella bolag är det som om det skulle stå:
Vi söker en Agnes.

Jag behöver dig nu. Jag tror att mitt nästa drömjobb finns därute och jag kommer bara hitta det genom mitt nätverk.

Dela mitt inlägg så mycket du kan om du vill. Det skulle göra mig väldigt glad. Har du jobbat ihop med mig så skriv gärna en rekommendation om mig på LinkedIn. 

Tack och God Jul

Den kom ikapp mig. Tröttheten alltså. Jag tror jag helt enkelt bränt mitt eget ljus i båda ändarna alldeles för länge och när jag nu inte har något att parera den med så tog den över.

Det är mänskligt att försöka pusha sig själv framåt för hårt för länge men då behöver en också vila. Det har varit dåligt med riktig vila 2020. Nytt jobb och så corona som förändrade hela spelplanen; både på jobbet och privat. Inget blev som det skulle bli, alla planet omkullkastades och det blev stökigt. Nu är ju jag extremt adaptiv men även jag har gränser. Privat påverkades vi som familj och den berättelsen kommer jag berätta när den är redo att berättas. Jobbmässigt vet du, iallafall om du följer mig på Instagram. Det har hustlats, kämpats och kreerats non stop. När semestern kom var jag helt slut och anledningen till att vi egentligen satt två veckor i en stuga var för att jag inte klarade av något annat. Jag behövde vila, läsa, träna och umgås med min familj för att fylla på depåerna med energi.

Nu vet jag att de inte fylldes på. Det var bara en illusion av det.

Efter semestern har det varit så otroligt roligt med allt! Jag älskar mitt jobb, mina scouter, TEDxStockholm, familjen, Friendcation, aktiviteter och allt annat. Jag borde vetat bättre när jag inte orkade träna och allt jag ville var att yoga, meditera och den typen av träning. Det var kroppen som sa att den inte hade mer energi. Att den också är en del av den jag är behöver vila och återhämtning för att palla den höga hastigheten jag alltid valt att hålla.

I fredags tog den slut. Jag var helt apatisk på kvällen, fick huvudvärk och den ryggvärk jag känt ett tag blommade ut. På lördagen sov jag mig igenom halva dagen och blev sen inte pigg igen, hur mycket jag än försökte. Kärleken kände det här och lät mig vara själv utan att fråga om de aktiviteter och projekt jag egentligen planerat för helgen.

På söndagen kändes det lite bättre så jag kunde vara lite aktiv.

Jag fick även in en lättare träning och återvände då till det jag sagt till en vän i tisdags: jag har förlorat min tränings-identitet. Det är en konstig känsla. Träning är inte en naturlig del av min vardag då den inte får plats i mitt hårt inrutade liv. Jag hade skrattat åt mig själv för 10 år sen och igen påmint mig själv om att den behövs för både fysisk och psykisk hälsa. Tänk att jag som är så smart lät den rinna mig ur fingrarna. Så knäppt.

Nu förstår jag dock att tröttheten är ett tecken på att jag måste chilla lite med alla aktiviteter jag har för mig och istället ge mig själv tid till det som får mig att må bra: vila och träning. Det är bra.

Jag vet att det för många behöver gå så extremt mycket längre innan kroppen säger nej och jag är väldigt tacksam över att jag inte är sån utan att hela mitt väsen protesterat tidigt när depåerna av energi tar slut och inte går på tomgång innan kollaps.

Heja kroppen. ❤️

Den andra april 2010 gifte jag mig med Stefan på Gotland med Fårösundet i bakgrunden och den varma aprilsolen i ansiktet. Den 2a april 2020 firade jag och maken alltså 10 år som gifta, riktigt stort! och vilken kväll det blev trots att vi inte trodde det!

Vi hade ställt in oss på att vi skulle få fira efter coronaviruset då våra barnvakter är just våra föräldrar som nu inte borde träffa oss pga de är äldre och nära riskgrupp.
Sen flyttade min brorsa in och plötsligt blev det möjligt att fira, vi bokade först bord på Miss Voon men ändrade till Coco & Carmen. Stefan bokade hotell via jobbet och vår kväll var komplett.

Allt på Coco & Carmen var verkligen otroligt; från klockren service, bra dryckesval och kanongod mat. Vi blev både fulla och mätta innan vi långsamt snubblade oss genom stan till hotellet, vårt hem för natten.

Nu med lite distans till kvällen undrar jag om det vi upplevde var vår sista restaurangupplevelse på ett tag? Vad händer med virusets framfart? Jag är inte säker på att jag vill sitta inne på resturang eller nära andra människor. Risken finns att jag smittas och i sin tur smittar jag andra svagare grupper i samhället.

Jag som går runt och tänker ofta på vilken typ av smitt-ringar jag varit i kontakt med idag kan inte hålla koll på restaurang. En person = en smitt-ring som i sin tur har en massa smitt-ringar hen möter.

Tänk vilken sjuk sjuk värld det har blivit. Tyvärr blev maken Stefan också av med jobbet här i fredags så det är fruktansvärt tråkigt. 😔

Äsch nu avslutar vi allt med lite bilder från kvällen.