Filmen om den legendariska modeskaparen Yves Saint Laurent har premiär i mars. Läs min recension här.

En väldigt vacker film med bra skådespelarinsatser men ack så tråkig, förutsägbar och feg.

Min recension av miniserien "Ettor och nollor" som har premiär på SVT på söndag.

14/2 släpper Netflix andra säsongen av "House of Cards" och jag vet att det inte bara jag som längtat ihjäl mig efter detta. Då vet ni hur jag ska fira alla hjärtans dag. :)

Läs min recension av första säsongen här.

Människor dör, Skådespelare dör. Jag skrev nyligen ett inlägg om några skådespelare som dog under 2013, några dog av naturliga orsaker medan andra dog i tragiska olyckor.

När jag läste att Philip Seymour Hoffman gick bort igår var det något helt annat. Om jag bara skulle nämna en favoritskådespelare skulle det stå mellan Philip Seymour Hoffman och Leonardo DiCaprio, två skådespelare som har betytt mycket för mig enda sedan jag upptäckte film och dess magi. Han lyckades förgylla filmer på egen hand (trots att han ofta hade biroller) och stal uppmärksamheten från andra välkända skådespelare i exempelvis "Mission Impossible III", "Boogie Nights", "Hunger Games: Catching Fire", "Red Dragon", "Along Came Polly" och "25th Hour".

Jag såg hans genombrottsroll "Scent of a Woman" så sent som för några år sedan så det var som Lester Bangs i "Almost Famous", Allen i "Happiness", Phil Parma i "Magnolia" och Freddie Miles i "The Talented Mr. Ripley" som jag upptäckte denna mästerliga skådespelare. Dessa fyra roller hör fortfarande till bland det bästa han har gjort enligt mig, samtidigt som han bara blev bättre och bättre. Fyra andra favoritroller är Fader Brendan Flynn i "Doubt", Lancaster Dodd i "The Master", Andy i "Before the Devil Knows You´re Dead" och Oscarrollen Truman Capote i "Capote" men jag hade utan problem kunnat räkna upp ytterligare tio roller som jag alltid kommer att bära med mig.

PSH har en helt fantastisk filmografi och nästan alla hans karaktärer har blivit favoritroller. Det är inte alltid perfekt kvalité på filmerna (även om han valde filmer med sällsynt fingertoppskänsla) men han lyckades verkligen förkroppsliga ALLA sina karaktärer så det kändes oerhört mycket och det är därför sorgen är extra stor. Han var en karaktärsskådespelare av rang och tog skådespeleriet på stort allvar som alldeles för få skådespelare gör i det stora landet i väst.

Det är svårt att förstå hur en talangfull och framgångsrik skådespelare som hade en familj och respekterades och älskades av kritiker/publik/kollegor väljer att förstöra så mycket för sig själv och andra. Samtidigt som jag är chockad och ledsen är jag så arg över att han valde denna utväg. Vår värld är inte lätt att leva i, särskilt inte om man är en spröd och ödmjuk människa som Philip Seymour Hoffman…men jag hade så gärna önskat att vi hade kunnat backa tiden några månader och att han inte hade skrivits ut från rehab utan fick den vård han behövde.

"För de mest känsliga ibland oss kan oljudet bli för mycket" (Jim Carrey).

Nu ser jag fram emot denna.

Vila i frid!