För två veckor sedan fick jag se första halvtimmen av kommande Håkan Hellström-filmen "Känn ingen sorg". Det ser mycket lovande ut och jag längtar till pressvisningen av hela filmen. Förhoppningsvis kommer jag att göra en intervju med Adam Lundgren för MovieZine.

"Känn ingen sorg" är en film om musikaliska Pål som drömmer om att lyckas med sin musik, men han har ett stort hinder, sig själv. Han är en oslipad diamant och det enda som är större än hans musikaliska förmåga är hans tvångstankar som konstant försätter honom i problem. Vi följer Pål och hans kamrater i en emotionell resa genom ett sommar-Göteborg där Pål kastas mellan kärlek och svek, förälskelse och försoning.

Här följer nya bilder ur filmen:

Filmen har premiär 19 juli!





Givenchy

Givenchy gjorde Audrey Hepburns kläder i flera klassiker, kändast är självklart den lilla svarta i "Breakfast at Tiffany’s".

Ralph Lauren

Annie Hall skapade ett nytt mode i filmen med samma namn. Hennes Ralph Lauren-kläder var typiskt manliga med hatt, slips, långbyxor och väst. Regissören Woody Allen inspirerades av Katherine Hepburn som hade en androgyn stil.

Yves Saint Laurent

Han designade många av Catherine Deneuves kläder på vita duken. Kombinationen av Yves Saint Laurents fantastiska design och Deneuves skönhet gör att deras första film, "Belle de Jour – Dagfjärilen", fortfarande inspirerar.

Giorgio Armani

Han ligger bakom Richard Geres snygga kläder i "American Gigolo". Armani gjorde även kläderna i "De omutbara", "Stulen skönhet" och Christian Bales läderlappsdräkt i "The Dark Knight".

Jean Paul Gaultier

"Dålig uppfostran", "Kika", "Det femte elementet" och "Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare" är några av de filmer som Gaultier har gjort kläder till.

Milla Jovovich i Luc Bessons "Det femte elementet".

Tom Ford

"En enda man". Ford designade kläderna och är tillika filmens regissör.

Hardy Amies

Det brittiska modehuset Hardy Amies gjorde bland annat kostymer till Stanley Kubricks "2001 – Ett rymdäventyr".

Coco Chanel

Chanel designade kläder till en hel del filmer under 30-talet bland annat till Jean Renoirs "Spelets regler" men i filmsammanhang är hon kändast för filmerna om henne själv.

Till höger: Audrey Tatou som Coco Chanel Till vänster: Coco Chanel

Johan Lundh långfilmsdebuterar med "Den som söker", en psykologisk drama/thriller med Josephine Bornebusch i huvudrollen. Filmen är väldigt vacker och har några riktigt bra biroller, framförallt underskattade Ingela Olsson som briljerar i två roller! Annars tycker Rebecca Unnerud att filmen tyvärr är en besvikelse.


Njutafilms proklamerar att "Den som söker" är filmen där Josephine Bornebusch gör sin första dramatiska huvudroll. För mig är Bornebusch inte i första hand ”Solsidan-Jossan” utan har visat att hon har mer än bara en komisk talang, exempelvis i "Hundtricket – The Movie" och framförallt i kortfilmen "Liv lust och längtan" som handlar om ofrivillig barnlöshet.

Här spelar hon Tuva vars föräldrar omkommer i en bilolycka och får först då veta att hon är adopterad. I besvikelsen över att omgivningen inte berättat ger hon sig iväg tillsammans med sin dotter för att hitta sin biologiska mamma. Sökandet leder dem till en liten ort på landet där hon växte upp och hennes ankomst väcker starka reaktioner. Tuva blir alltmer besatt av att få veta sanningen om sin bakgrund och vad invånarna så desperat försöker dölja.


Ett icke-fungerande manus

Bornebusch är bra i rollen, det är inte hennes fel att hennes repliker i vissa scener inte fungerar utan det är snarare manuset som brister. Filmen vill vara både drama, thriller och innehålla rysarelement, att blanda genrer blir sällan bra, något som "Den som söker" bekräftar.

Johan Lundh långfilmsdebuterar och har tidigare bland annat regisserat kortfilmen "Konvex-T" med Felix Herngren. Det känns som att Lundh vill för mycket och det blir ibland svårt att ta historien på allvar när Tuva gör så oerhört irrationella saker á la skräckfilm, exempelvis att flytta till en enslig stuga mitt i skogen trots att hon känner att någon är ute efter henne. Filmen blir stundtals ofrivilligt komisk.

Bornebusch skulle ha huvudrollen i Björn Runges nästa film "Mission 1325", en krigsfilm med bland andra David Dencik, Johan Widerberg och Ann Petrén i rollerna. Efter att halva filmen spelats in läggs den nu tyvärr på hyllan på grund av att finansieringen sprack. Synd. Med bättre manus tror jag att Bornebusch har en lång skådespelarkarriär framför sig, inte bara som komedienne utan även som en skådespelare som kan ta sig an olika sorters roller.

Det bästa med filmen är dels det visuella, ett oerhört vackert foto i de många skogsscenerna, och… Ingela Olsson. Olsson har synts mycket på framförallt teatern (exempelvis i "Valerie Solanas ska bli president i Amerika") men även på film (till exempel i "Så som i himmelen") och på TV (exempelvis "Selma"). Här spelar hon hotellfrun vars hotell Tuva och dottern tar in på för att bo under sin vistelse. Hon spelar även den kufiska tvillingsystern till hotellfrun som efter en traumatisk händelse i barndomen inte har sagt ett ord.


Förutsättningar finns

Ingela Olsson har briljerat i många roller, framförallt på teatern där hon ibland får axla huvudroller medan hon på film och i teve förblir ”birollen”. Här får hon åtminstone två biroller och är trovärdig i båda. Claes Ljungmark är också bra (när är han inte bra?) som prästen som sitter inne på hemligheter som håller på att förgöra honom. Tuvas dotter Saga spelas av Tyra Olin som filmdebuterar och gör det med bravur. Det är hon, tillsammans med Olsson och Ljungmark, som står för de bästa skådespelarprestationerna.

Filmens trailer lovar mer än vad den håller, trailern har en kuslig känsla över sig som inte återfinns i filmen. Det hade varit intressant att se hur filmen hade kunnat bli med ett något bättre manus där en del klyschor och överspel (Björn Granath) hade slopats, förutsättningarna finns verkligen där.

För några veckor sedan recenserade jag filmen "Julie" och konstaterade att filmen, trots sina brister, är modig. Samma sak känner jag med denna film då den berättartekniskt vågar vara långsam och inte består av en renodlad genre. "Den som söker" känns som en B-film, dock en väldigt vacker och ambitiös sådan.

Recensionen publicerades i veckans Feministiskt Perspektiv.

För ett par veckor sedan såg jag danska ”Anklagad” (på Netflix) som handlar om en familj där pappan blir anklagad för att ha förgripit sig sexuellt på sin 14-åriga dotter. Eftersom dottern har hittat på saker förut som inte visats stämma tror inte mamman (Sofie Gråbøl från Brottet) på henne utan tar mannens parti. Ganska snabbt visar det sig att han faktiskt har gjort det fasansfulla brottet men det vet bara advokaten och vi som tittar. Det är ett väldigt bra drama som gör ont och bjuder på väldigt bra skådespelarprestationer.

”Jakten" är Thomas Vinterbergs nya film och jag som ÄLSKAR dansk film och i synnerhet Vinterbergs ”Festen” hade väldigt höga förväntningar inför förhandsvisningen i måndags. Filmen utspelar sig i en liten dansk stad runt jul. Vi får följa 40-åriga Lucas, som äntligen har lyckas styra upp sitt liv. Efter en tuff skilsmässa är han en omtyckt förskollärare, har sitt tajta killgäng och har börjat dejta en kollega (Alexandra Rapaport). Han har även börjat bygga upp relationen med sin tonårige son Marcus som planerar att flytta till honom istället för hos mamman där han nu bor. En oskyldig lögn vänder dock allt upp och ner. Ett av förskollans barn, Klara, antyder att han har antastat henne och pedofilryktet sprider sig genom byn som en löpeld och ett fruktansvärt drev mot Lucas inleds.

Dramaturgin är perfekt och stämningen trappas upp ju längre in i handlingen vi kommer. Det börjar som ett fint drama med komiska inslag men slutar i thriller och skräck. Sakta men säkert omsveps vi av lögnen som blir till rena mardrömmen för såväl Lucas som åskådaren. Jag slungas mellan hopp och förtvivlan i hela filmen och detta starka och drabbande drama går genom märg och ben. Många av scenerna är så provocerande att det är jobbigt att titta. Filmen handlar om inbillade övergrepp på barn, men också om vuxenmobbning och hur ett litet frö, som inte ens behöver vara sant, kan sätta igång ett jordskred hos en grupp människor. Även om motsatsen bevisas så KAN ju inte den stora massan ha fel, och det går inte att tillstå att man gjort fel i efterhand.

Mads Mikkelsen är fantastisk och bekräftar verkligen det faktum att han är en av de allra bästa karaktärsskådespelarna och tillhör min 10-i-topp över världens bästa skådespelare. Han prisades på förra årets Cannes filmfestival för bästa skådespelare och han spelar med en intensitet och närvaro som verkligen berör. De övriga skådespelarna är också mycket bra som Theo (Thomas Bo Larsen), han spelar Lucas bästa vän och tillika pappan till den som anklagar Lucas. Allra bäst är nog barnen, Annika Wedderkopp (Klara) och Lasse Fogelstrøm (Marcus), båda i sina debutroller. Wedderkopp har en enormt krävande och viktig roll och lyckas med att både skapa sympati och ilska.

Filmen har en del brister som övertydlighet och flera av vändningarna ser jag på en mils avstånd. Men det spelar ingen roll, "Jakten" är fantastisk som så ofta danska filmer är.

Anklagad

Betyg: 3/5

Jakten

Betyg: 5/5

10 andra bra filmer rörande pedofili:

Happiness

Sleepers

Trust

The Woodsman

Mystic River

My Own Private Idaho

Hard Candy

Kaninmannen

Palindromes

Life During Wartime

20 favoritdramer från världens bästa filmland: DANMARK

Susanne Biers Älskar dig för evigt, Bröder, Efter bröllopet och Hämnden.

Thomas Vinterbergs Festen.

Lars von Triers Dogville, Manderlay och Breaking the Waves.

Paprika Steens Låt de små barnen...

Per Flys Bänken, Arvet och Dråpet.

Anders Thomas Jensens Adams äpplen.

Erik Poppes De osynliga och Hawaii, Oslo

Annette K Olesens Förbrytelser.

Bille Augusts Pelle Erövraren och Den goda viljan.

Simon Stahos Dag och Natt.

Nikolaj Arcels A Royal Affair.