Betyg 3 – modeochfilm

Serbiske regissören Srdjan Dragojevic har vunnit Bronshästen för Bästa film på Stockholms filmfestival för både "De flammande byarna" 1996 och "Rane" 1998. Med avstamp i verklighetens rubriker om våldsamma demonstrationer mot homosexuella gjorde han förra året en storartad comeback med en genreöverskridande berättelse, och konfronterar samtidigt sitt lands komplicerade historia. I fokus ser vi den serbiske bröllopsplaneraren Mirko, som kämpar för att genomföra Belgrads första Prideparad. Men motarbetad av den korrumperade polisstyrkan, och mot sin pojkväns avrådan, vänder sig Mirko till den homofobiske gangstern Lemon. Kan de mötas över gränserna och tillsammans förverkliga den första paraden?

Jag öppnade förra årets Stockholm Filmfestival med en serbisk mörkbottnad komedi om gangsters och homosexualitet. Filmen har en rapp och fräck dialog á la "Snatch" och "Lock, Stock and Two Smoking Barrels" men har också en djupare mening. Filmen berättar historien om ett land där homosexualitet avkriminaliserades 1994 och där två tredjedelar av alla HBT-personer uppger att de utsatts för våld. Filmen funkar inte riktigt som komedi på grund av dess förutsägbarhet och flera av skådespelarna spelar över (eller så är karaktärerna illa skrivna) men som ögonöppnare är den riktigt bra.

Betyg: 3/5

Min 25-i-topp-filmlista-med-hbt-tema (utan inbördes ordning)

The Hours

Transamerica

Orlando

Bound

Boys Don't Cry

Far from Heaven

Fucking Åmål

Brockeback Mountain

Dålig uppfostran

Milk

Petra von Kants bittra tårar

A Single Man

Mysterious Skin

Happy Together

Monster

Midnight Cowboy

Philadelphia

Din morsa också!

My Summer of Love

Kyss mig

Tipsa gärna om fler filmer!

Spring Breakers - sexistisk smörja eller feministiskt ilsken?

Saturday, 20 July 2013, 6:53 PM

Är det någon av mina läsare som har sett "Spring Breakers" ? Jag är så sugen på att höra vad ni tycker om den. Vad jag tyckte kan ni läsa här.

Spring Breakers - som en långdragen musikvideo

Thursday, 20 June 2013, 8:47 PM

Objektifiering, glorifierat våld, droger och brott – Spring Breakers är "girl power" och gubbsjuka i ett, konstaterar Rebecca Unnerud. Hon har sett filmen, som har premiär på midsommardagen, och hittat feministiskt intressanta glimtar som hon anser att regissören Harmony Korine borde ha vågat fördjupa.

Vissa filmer är svåra att föreställa sig innan. Det spelar ingen roll att jag sett både trailern och foton ur filmen. Men med manusförfattaren bakom kontroversiella filmer som "Ken Park" och "Kids"borde jag ha anat. Harmony Korine har i nämnda filmer tagit upp kontroversiella ämnen som incest, självmord, våld, droger (av minderåriga) och även i "Spring Breakers" finns flera av dessa ingredienser med, och nakenheten förstås.

Filmen handlar om kompisarna Brit, Candy och Cotty som drömmer om att åka på Spring Break, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka i Florida, men har inte råd. De bestämmer sig för att råna en snabbmatsrestaurang för att finansiera sin resa och snart är de, tillsammans med den religiösa barndomsvännen Faith, på väg. Efter en tids festande kommer verkligheten ikapp dem och de arresteras och hamnar i fängelse. Till deras räddning (?) kommer knarklangaren och småganstern Alien (James Franco), han betalar deras borgen och tar med de på ett äventyr som innefattar sex, droger och våld.

"Spring Breakers" inleds med (många!) närbilder på nakna kvinnobröst- och rumpor som blir översköljda av öl. Objektiferingen blir snabbt provocerande och sen tröttsam, det känns som en långdragen musikvideo med nakna tjejer och sprit. Hur och när ska filmen egentligen landa?

Stannar på ytan

Den blir bättre när vi får lära känna de uttråkade tjejerna och deras längtan efter kickar, oavsett pris. Skådespelarna Selena Gomez och Vanessa Hudgens har tidigare gjort sig kända som Hollywoods största och sötaste barnstjärnor men har här iklätts helt andra roller. Skådespelarna imponerar i sitt sätt att i ena scenen spela på sin sexighet medan de i den andra ser ut och agerar som de tonåringar som de ska spela. James Franco är genial och det märks att han har roliga dagar på jobbet i rollen som Alien.

Det är en väldigt problematisk film på alla sätt. Det är extremt obalanserat i hur nakna kvinnokroppar zoomas in medan de halvnakna killkropparna runt omkring ständigt befinner sig i periferin. Kvinnorna är sexiga och männen är machokillar.

Precis som att våldet i filmen är glorifierat och draget till sin spets är objektiveringen av kvinnorna det. Det är tydligt att det är genom ett manligt öga man ser filmen och den känns sexistisk. Men kvinnorna är även sexuella subjekt. James Franco är den som har tjejerna i ett stryptag från första stund men när tjejerna övertar makten i flera scener blir filmen intressant ur en feministisk synvinkel. Filmen hade fått högre betyg om Harmony Korine hade vågat gå djupare. Det finns politiska underliggande åsikter där Korine säger något om vår ytliga och rastlösa samtid som går ut på utseende och popkultur.

Hans film kan i korthet beskrivas som att den handlar om 90-talister som blivit hjärntvättade av MTV där alla beter sig som att de är med i en film, musikvideo eller tv-spel. En av tjejerna säger till en av de andra tjejerna innan rånet: "Just fuckin’ pretend it’s a video game. Act like you’re in a movie or something." Jag trodde dock att han skulle våga säga något om all nakenhet och sexism, inte bara visa den. Nu är det framförallt en visuell berg-och dalbana med ett fantastiskt foto som ramas in av neonfärgat ljus.

Ilsket slut

Musiken är en stor del i historieberättandet (mycket bra electro-musik av Skrillex) och precis som filmen i stort är den fylld av populärkulturella referenser, exempelvis två låtar av Britney Spears förekommer. En av dessa låtar är med i en av filmen absolut bästa scener: James Franco sitter vid ett piano och sjunger till tonerna av balladen "Everytime" medan han har bikinibrudarna dansande omkring, de är beväpnade och har rosa rånarluvar med enhörningar på sig. Det är bisarrt, skrattretande och otäckt på samma gång, en känsla som egentligen genomsyrar hela filmen.

Den påminner stundtals om Zack Snyders "Sucker Punch", de är båda stilistisk porr som för tankarna till musikvideor och handlar om sexiga tjejer, i avklädda outfits, med vapen. Den är girlpower och gubbsjuk på samma gång. Precis som med "Ken Park" och "Kids" är jag övertygad om att "Spring Breakers" kommer att bli både hatad och älskad. Själv gör jag ingetdera men filmens final gör att den går från ganska meningslös till feministiskt ilsken och det gillar jag.

Det är ingen "Thelma & Louise" där huvudkaraktärerna går att identifiera sig med men det är ändå skönt befriande att tre filmer om kvinnliga kriminella gäng ("Spring Breakers", "Foxfire" och "The Bling Ring") haft biopremiär de senaste veckorna. Kvinnorna får huvudrollerna som egoistiska subjekt utan ett uns av försonande drag inom sig. Det är en motvikt till alla filmer där tjejen är hänvisade till birollerna som den väna flickvännen/frun alternativt den sexiga älskarinnan/prostituerade.

Texten publicerades i veckans Feministiskt Perspektiv!

Hitchcock

Wednesday, 12 June 2013, 2:59 PM

Nu finns "Hitchcock" på dvd som handlar om "the master of suspense" och inspelningen av hans mest kända film "Psycho". Filmen tar vid efter att Hitchcock har regisserat publik- och pengasuccén "North by Northwest". Hans filmbolag Paramount vill att han ska upprepa succén med en liknande film men Hitchcock drömmer istället om att filmatisera romanen om seriemördaren Ed Gein, en filmatisering han är väldigt ensam om att vilja göra. Han är så besatt av ”Psycho” att han är beredd att gå in med egna pengar när Paramount nobbar filmen. Den stränga förhandscensuren är också misstänksam mot blandningen av våld och naket i en viss duschscen. Han pantar huset och beslutar sig för att genomföra projektet trots att ingen tror på filmen, inte ens hans fru Alma.

Jag är ett stort Hitchcock-fan och han är en av de stora anledningarna till att jag verkligen ÄLSKAR filmmediet och psykologiska thrillers. Underhållning och kvalitet i ett symboliserar hans filmer och jag tycker även att filmen om honom gör det trots att den känns lite tunn. Filmen ger inget djuplodat personporträtt av Hitchcock, varken människan eller regissören. Han blir en främling på film. Han går mest runt i filmen och är butter men det är kanske den rätta bilden?

Det känns dock som att Hopkins hade kunnat göra mer med skådespeleriet och inte nöjt sig med en förändring i sitt utseende, det vill säga fatsuit och mask.

Nu blir Hopkins istället omsprungen av Helen Mirren som gör en av sina bästa roller någonsin. Hon är fullständigt trovärdig som frun Alma som är kvinnan i hans liv, hon är inte bara hans hustru utan också bästa och närmaste medarbetaren som följt varje film från manus till den slutliga klippningen. Alma har en väldigt stor plats i filmen och det är också hennes relation till Hitchcock som får en fördjupning i filmen. Det är ett fint samspel Hopkins och Mirren emellan. Hon älskar honom trots hans besatthet av sina kvinnliga stjärnor så länge hon blir respekterad som filmarbetare och hustru av sin man.

Jessica Biel och Scarlett Johansson (Vera Miles och Janet Leigh) får tyvärr för lite speltid för att det ska sägas något om deras insatser. Johansson skulle kunnat gjort mer av sin Leigh än vad hon gör men eftersom filmen andas feel-good så är den komplicerade relationen mellan Hitchcock och hans blonda skådespelerskor i stort sett slopad (den är istället i fokus i TV-serien "The Girl" där Sienna Miller spelar Tippie Hedren och Hitchcock spelas av Toby Jones).

En förutsättning för att få behållning av filmen är att ha sett "Psycho" och/eller några andra av mästarens filmer eller åtminstone vara intresserad av filmhistoria och filminspelningar. Därför passar filmen mig även om jag tydligt ser bristerna; som att regissören valt underhållning framför fördjupning. Hitchcock är värd en ännu bättre film men jag är nöjd med knepet att fokusera på en specifik händelse och filmen blir därför inte en traditionell biografi som ska täcka in ett helt liv.

Betyg: 3+/5

Se filmen här.