Jag skriver på recensionerna av "Spring Breakers" och "Liv & Ingmar" för Feministiskt Perspektiv, texterna publiceras på sina premiärdatum. Två HELT olika filmer, den ena filmen gillar jag villkorslöst, den andra har jag ett mer kluvet förhållande till...
Premiär: 5/7
Studio S
Premiär: 22/6
SF FILM
Annars är det mycket annan stress för att hinna allt innan jag drar till Öland på torsdag. Jag är borta från Stockholm i nästan en månad, semesterplanerna är: Öland-Örebro-Grekland(Zakynthos)-Öland-Malexander). Datorn åker med på äventyret!
Åsikterna har gått isär om han var en klassisk voyeur med pornografisk blick eller en av de största fotograferna som dessutom visar en kvinna som vet vad hon vill. Roligt eller upprörande? Förnedrande eller inte? Rebecca Unnerud har bestämt sig.
Helmut Newton är en sådan där fotograf som nästan alla vet vem det är, oavsett om de är fotointresserad eller inte. Han blev känd för sina svartvita, provokativa fotografier med nakna kvinnor, såväl kända som okända. Trots att han är en av världens – genom tiderna – största modefotografer har han ofta reducerats till en snuskgubbe och kvinnohatare. En ny, och mer nyanserad, bild av Helmut Newton och hans konstnärskap växer fram hos mig under torsdagens presskonferens på Fotografiska.
Min-Jung Jonsson, utställningsansvarig på Fotografiska, hälsar alla välkomna genom att berätta att det är en stor ära att få presentera den första retrospektiva utställningen med Helmut Newton som producerats sedan hans bortgång 2004. Utställningen visas i tematisk ordning: mode, naket, porträtt, sex och humor. Stoltheten lyser i Jonssons ögon när hon säger att det känns väldigt exklusivt att Fotografiska nu har utställningen under sitt tak eftersom det är en utställning som visas selektivt runt om i världen. Utställningen som består av cirka 200 verk kommer direkt från Grand Palais i Paris (där den hade premiär) och visar både fotografens modebilder från Vogue och portsätt av bland annat Karl Lagerfeld.
Helmut Newton arbetade parallellt med mode och redaktionella uppdrag, både för världens största modemagasin och erotiska tidskrifter som Playboy. Han använde sig ofta av ljusets kontraster, hårda skuggor och svartvitt, för att skapa något som var nästan futuristiskt. Hans modefotgrafier känns väldigt filmiska och ”det perfekta modefotot”, enligt honom, ”liknar inte ett modefoto, utan en filmscen eller ett porträtt. Vad som helst, bara inte ett modefoto.” Listan går att göras lång på fotografer, regissörer och modeskapare som har influerats av hans utmanande stil, bland annat Ellen von Unwerth, Deborah Turbeville, Mario Testino, Stanley Kubrick, Brian De Palma, Roman Polanski, Yves Saint Laurent, Helmut Lang och Tom Ford.
Hans fotografering var väldigt kontroversiell eftersom den till stor del bestod av nakna kvinnor, dekadens och sadomasochism. Han slog igenom i mitten av 1970-talet, samtidigt som kvinnorörelsen verkligen exploderade. Hans fotografier avbildade kvinnor som uttalade sexuella subjekt – självsäkra rovdjur som tog för sig på ett utmanande "okvinnligt" sätt. Åsikterna har gått isär om han var en klassisk voyeur med pornografisk blick eller en av de största fotograferna som dessutom visar en kvinna som vet vad hon vill. Roligt eller upprörande? Förnedrande eller inte?
Det är lätt att ha förutfattade meningar eftersom han uttalat att han är en pornograf i dokumentären ”Helmut by June”, som fotografens änka June Newton färdigställde efter hans död 2004. Kommentaren var typisk för Newton, han ville provocera och ironisera. Han var pionjären bakom dagens sexualiserade modebilder och exploaterade kvinnor i snygga iscensättningar men det är inte hela sanningen.
”Helmut lekte med manliga och kvinnliga könsroller och övergången däremellan”
På plats på Fotografiska är den svenska modellen Gunilla Bergström som var en av Newtons mest använda modeller. Hon var i 20-årsåldern när hon arbetade med Helmut Newton som var en av de första fotograferna hon jobbade med.
– Jag var rädd och nervös men det var väldigt kul att jobba med Helmut. Jag hade stor respekt för honom samtidigt som han fick mig att känna mig trygg och självsäker.
Ett av Newtons mest kända foton ”Bergstrom over Paris” från 1976 föreställer Gunilla som ligger naken på ett hotellrum i Paris och blottar sin rumpa för oss samtidigt som hon speglar sig i en spegel. Vid en snabb anblick är hon objektet men blir snabbt subjektet med ett stort S eftersom hon tittar på sig själv.
Gunilla Bergström ser sig själv se sig själv. Helmut Newton är en av de första fotograferna hon arbetade med som modell.
Många modefotografier på utställningen består av en kvinnlig blick där det är kvinnan som är den påklädda och iakttar de nakna männen som ligger och poserar, exempelvis på ett foto står en kvinna som oblygt väljer ut sitt byte bland de nakna italienska strandraggarna.
På vissa foton är det kvinnor som är de dominanta och tar saken i egna händer (exempelvis: på ett foto kedjar kvinnor fast en man och piskar honom) medan de på andra är beroende av mannen (en naken kvinna bredvid en kostymnisse). I många bilder laborerar Newton med påklätt kontra naket, dominant kontra undergiven precis som han laborerar med manligt och kvinnligt.
Chefkurator Matthias Harder från Helmut Newton Foundation i Berlin är också med på presentationen och han berättar om ett av Newtons mest ikoniska fotografier: en kvinnodandy i den franske modeskaparen Yves Saint Laurents numera klassiska damsmoking på en gata i nattens Paris. Bilden är från 1975 och är ett varsel om den självständighet och valfrihet som kvinnor skulle kämpa sig till och som hade satts i rörelse under 70-talet.
– Det är ingen big deal nu med kostymer på kvinnor men DÅ var det en big deal. Helmut lekte med manliga och kvinnliga könsroller och övergången däremellan.
En annan av hans mest kända fotografier ”Tied-up Torso” från 1980 visar också upp en androgyn kvinna som ifrågasätter könsrollerna. Kvinnan, med latexhandskar och rep kring överkroppen, spänner sina muskler och tittar beslutsamt bort från kameran.
Det finns flera foton där par, bestående av två kvinnor, möts i ett sexuellt möte helt utan någon tanke på möjliga voyeurer bakom kameran. På exempelvis ett foto från 1979 står två kvinnor i en hotellkorridor och tänder varandras cigaretter på ett utmanande sätt.
Debatten om huruvida Newtons modeller är objekt eller subjekt har pågått i decennier. Han har fått skarp kritik från feministiskt håll, medan andra har hävdat att Newtons kvinnor utstrålar styrka, makt och personlighet – nakenheten till trots. Det som slår mig när jag ser de nakna kvinnorna är att de inte förskönats utan de har hår, prickar och är i naturlig storlek, något som vi sällan ser i dagens modetidningar. Detta upprepas i Newtons foton, vare sig det är för Franska Vogue eller ett vanligt kändisporträtt. Bland Newtons fotografier finns det inga tjejer som spelar på sin oskuldsfullhet á la David La Chapelle utan här presenteras kvinnor (ofta äldre) som den moderna kvinnan vilket kännetecknas av självständighet, självsäkerhet och stolthet oavsett om hon har kläder på sig eller inte. Som Min-Jung Jonsson uttrycker det:
– Jag tittar på de här kvinnorna och känner styrka, de ger mig kraft.
Visst iscensätter Helmut fantasier och sexuella begär men det innebär inte nödvändigtvis att kvinnorna är undergivna genom Newtons lins. Modeoraklet Lotta Lewenhaupt fanns bland de inbjudna gästerna och efter presentationen diskuterade vi Helmut Newton och hans rykte om att vara anti-feminist. Lotta replikerar snabbt ”han är feminist och samtidigt en humoristisk snuskhummer”. Med de orden lämnar jag utställningen och jag kan bara hålla med Lotta, Newtons konstnärskap är precis som det mesta – komplext och kontrastrikt.
FAKTA/Helmut Newton
Helmut Newton (född: född Helmut Neustädter) föddes i Berlin 1920. Han gick som lärling hos en fotograf innan han fick lämna Tyskland 1938 på grund av sin judiska härkomst. Efter kriget bosatte han sig i Australien och inledde sin bana som modefotograf, för bland andra australiska Vogue. 1948 gifte han sig med skådespelaren (och sedermera fotografen) June Brown. På 60-talet bosatte sig paret i Paris, där Newton fick sitt stora genombrott.
Den 83-årige Newton förlorade kontrollen över sin Cadillac utanför det legendariska Hotel Chateau Marmont i Beverly Hills och körde in i en vägg och avled på sjukhuset. Ett par månader senare publicerades Newtons sista bilder i Vogue. Strax innan hans död 2004 öppnade hans fotografiska museum i Berlin, i ett gammalt kasino bakom Bahnhof Zoo, ”Helmut Newton Foundation”.
Sigourney Weaver, Catherine Deneuve, Jane Birkin, Charlotte Rampling, Andy Warhol, Isabelle Huppert och Karl Lagerfeld är några av de kända porträtten som finns att se på utställningen.
Utställningen på Fotografiska i Stockholm pågår mellan den 31 maj och den 29 september. Museet visar även June Newtons dokumentärfilm "Helmut by June", som färdigställdes efter hans död.
Lika sexistisk och konservativ som på 1960-talet. Så beskriver Cindy Gallop dagens reklambransch, som hon har gjort till sin mission att förändra. Hon gillar att få saker att explodera och är inte bara omtalad för framgångsrika affärer utan också för det okonventionella projektet – MakeLoveNotPorn.tv. Rebecca Unnerud var på hennes fullsatta framträdande på Hall of Femmes i Stockholm.
I förra veckan hade projektet "Hall of Femmes" sin final med "Design Talks" på Moderna museet. Till tvådagarsseminariet var idel världsnamn, inom design, reklam, konst och mode, inbjudna för att tala, exempelvis Cindy Gallop. Reklammakaren Gallop höll ett bejublat seminarium om dagens reklambransch som hon anser är lika sexistisk och konservativ som på 1960-talet. Och så pratade hon självklart om sitt nyskapande och omdebatterade projekt MakeLoveNotPorn!
Hall of Femmes är ett kunskapsprojekt som vill lyfta fram kvinnor inom art direction och design. Projektet består av olika delar: en bokserie, en hemsida, en blogg, podcasts och så Design Talks - en tvådagarsfestival på Moderna museet med internationella föreläsare från det absoluta toppskiktet. Projektet föddes 2009 ur en personlig önskan hos Angela Tillman Sperandio och Samira Bouabana att hitta förebilder inom design.
De arbetar själva i reklambranschen och de letade efter äldre kvinnliga förebilder eftersom de enda de kände till var män eller yngre kvinnor. De gjorde egna efterforskningar, läste böcker och tidningar för att hitta äldre kvinnliga designers i världen. På bara tre år har de gett ut åtta böcker där de lyft fram några av de mäktigaste (men ack så okända) kvinnorna inom konst och design som nu fått sin rättmätiga uppmärksamhet.
Välbesökt framträdande
Några av kvinnorna som talade under dessa dagar var konstnären Barbara Kruger, art director på Vanity Fair och Harpers Bazaars Ruth Ansel, Penny Martin, chefredaktör för The Gentlewoman, Jennifer Daniel, grafisk chef på Bloomberg Businessweek, svenska designern Ann Sofie-Back och Cindy Gallop – varumärkesstrateg. Gallop har beskrivits som en renässanskvinna; marknadsföringssnille, entreprenör, affärskonsult och en brinnande feminist.
Hon är känd som en inspirerande talare med sina föreläsningar om reklam, marknadsföring och framtidsanalys.
Cindy Gallop påbörjade en framgångsrik reklamkarriär i London under 80-talet på byrån BBH, där hon ansvarade för globala konton som Coca-Cola, Ray Ban och Polaroid. Hon startade sedan upp BBH:s kontor i Singapore och vidare BBH New York. Sedan 2005 arbetar hon som konsult, coach och entreprenör inom branding och marknadsföring. Hon jobbar i New York men resten av hennes team finns över hela världen. 2003 röstades hon fram till Advertising Woman of the Year.
Det är Cindy Gallops första besök i Stockholm och hon möts av ett fullsatt auditorium. Hon inleder med att berätta att hon är mäkta imponerad över den cocktail-lista som barchefen på Lydmar har komponerat där alla drinkarna är döpta efter talarna i Design Talks. Hennes drink innehöll gin och hon gillade den men påpekar att ”Barbara Krugers är också god”.
Pratar om porr
Cindy Gallop gjorde ett av 2009 års mest omtalade TED Talks när hon presenterade sitt nyskapande projekt MakeLoveNotPorn, grundat med syftet att krossa de myter omkring sex som skapas av pornografi. Efter det har MakeLoveNotPorn.tv startat där verkligt sex med ”vanliga” människor visas. Gallup menar att det inte är som andra porrsajter utan den vill visa hur det går till i verkligheten "in all its funny, silly, glory, messy, ridiculous human-ness”. Syftet med sajten är att ta upp hur porr har blivit dagens sexualundervisning och hur det påverkar ungas självbild. Hon vill motverka budskapen som den vanliga porren sänder ut.
– Jag vill gå ifrån porrvärlden till den riktiga världen. Jag pratar om sådant som ingen annan vågar och får epost från hela världen där unga frågar om råd angående sitt sexliv. Jag tror på en öppen, ärlig dialog om sex. Mitt budskap med sajten kan kokas ner till en sak: prata om det. Prata om det generellt och offentligt men också intimt.
Själv är hon 53 år och har blivit lika kontroversiell för sitt privatliv som för sina modiga idéer i reklambranschen. Hon har aldrig gjort en hemlighet av att hon uteslutande dejtar yngre män. Hon berättar om alla föreställningar som finns hur äldre kvinnor ska se ut, vara och vilka de ska dejta. Hon har själv aldrig varit gift och aldrig velat det, precis som hon aldrig haft en önskan om barn.
– Det finns inte tillräckligt med förebilder för hur man kan leva som kvinna.
”Be that bitch”
Det hörs att hon är väldigt hängiven när hon pratar om sitt yrke. Hon berättar att allmänheten ofta ser reklam som något de hatar generellt men älskar specifikt (”but love in particular”). Hon menar att det är viktigt att identifiera sin passion oavsett bransch, vad du älskar och vad du är bra på och identifiera förutsättningarna, vilka personer du jobbar bäst med, under vilka timmar, platser och så vidare. Sedan ska du förena detta vilket leder till att det inte känns som att du jobbar. Hon kallar sig själv en action-oriented person och ”action branding – jag är vad jag gör”.
90 procent är män i reklambranschen, ett tydligt manlighetspräglat territorium. Cindy pratar om dagens reklambransch som lika sexistisk och fundamentalistisk som på 1960-talet. Hon riktar sig under en del av seminariet till männen i publiken. Hon hade uttryckligen sagt innan Design Talks att hon hoppades att många män skulle komma och lyssna på henne för hon menar att om vi inte når männen kommer inget att förändras.
– Vi lever i en värld där mallen är en man. Det är bekvämt att arbeta, anställa och hänga med sådana som är som er själva. Men män, ni måste våga det som är obekvämt. Ni måste våga ställa tuffa frågor i era företag och i verkliga livet. Kvinnor har andra synsätt, perspektiv och tankar. Kvinnor har ett annat sätt att driva affärer som är minst lika bra som männens, säger hon och tittar ut över männen.
Hon diskuterar vidare att det handlar om att samarbeta och att förändra näringslivet ("redesign business"). Hon pratar om föräldraskap och att män inte kan ana hur mycket mer de kommer gilla att leva och arbeta i en värld där det är 50/50 lika. I den värld vi lever nu kan inte kvinnor vinna, säger hon och riktar sig till kvinnorna i publiken. Hon berättar att samhället gör att vi kvinnor känner oss osäkra. Kvinnor döms av media, populärkultur, män, andra kvinnor och oss själva. Det klankas ner på hur vi klär oss, ser ut och talar. Hon uppmanar oss att "be that bitch", om du tror att något är rätt – gör det. Som kvinna vill du kanske uppfylla samhällets krav på hur du ska vara som kvinna genom att vara charmig och feminin men att vara en bitch gör att du når längre.
Motiverande passion
Efter Cindys tal ställer samtalsledaren Christina Knight några frågor, bland annat vem som är hennes favoritbitch och hon svarar ”alla som vågar säga vad de tycker”.
– Jag gillar att spränga grejer ("I like to blow shit up"). Jag är näringslivets Michael Bay, säger hon och syftar på Hollywood-regissören som väljer action framför realistiska dramer, med ett blandat resultat. Hon förklarar att hon ”experimenterar, testar, felar och börjar om”.
Hon får frågan hur hon orkar.
– Jag har hittat min passion. Jag har en ”du ska banne mig få se”-lista på personer som jag vill visa att jag klarar vad som helst för. Det gör mig motiverad.
Hon uppmanar alla att gå tillbaka till sina företag och skapa förändring. Hon säger att vi ska våga säga vad vi egentligen vill i offentliga sammanhang.
– Om du vet att ingen kommer att lyssna, berätta inte för någon annan utan gör det själv istället, säger hon och möts av en rungande applåd från publiken.
Jag kom till Cindy Gallops seminarium alldeles uttröttad men gick därifrån fylld av energi. Hon formligen sprutar ur sig idéer och uppmaningar kring hur reklambranschen måste ta sitt ansvar för att göra världen till ett bättre ställe – men också för att få världen att tycka att reklambranschen har ett existensberättigande. Hon känns – precis som hela Design Talks– som någon som helst inte vill prata om jämställdhet utan istället gå till handling för att skapa en värld där kvinnor och män kan jobba tillsammans och på lika villkor.
Tre frågor till Hall of Femmes projektledare Elin Trogen:
Varför valde ni att ta in Cindy Gallop som en av era talare?
– Cindy är en fenomenal kombination av businesshuvud, feminism och inspiratör. Hon använder sin feministiska vinkel i allt hon tar för sig och blir på så sätt en fantastisk förebild för alla inom reklam/kommunikationsbranschen. Hon är också en mycket bra föreläsare.
Varför är hon viktig för feminismen?
– Hon påverkar utvecklingen i affärsvärlden och förespråkar feminism och jämställdhet på ett positivt och konstruktivt sätt. Hon är också mer praktisk och mindre teoretisk, hennes vinkel är enkel att ta till sig för alla.
Vad händer nu med Hall of Femmes?
– Lyckorus efter två fantastiska dagar, efterarbetet med dokumentationen av Design Talks, arbetet med vår bokserie samt att fortsätta samtalen omkring framtidens design- och kommunikationsbransch med våra samarbetspartners och andra beslutsfattare. Vi har precis spikat att vi gör ett nytt Design Talks men mer än så kan jag inte säga just nu. Vi är som sagt fortfarande helt matta av lycka efter förra veckans inspirerande och positiva dagar.
Idag har jag suttit och skrivet på Adam Lundgren-texten och passande nog lyssnat på Håkan Hellström.
Håkan:
Adam Lundgren, syns snart på bio som Håkans alter ego:
Nästa måndag ska jag på Canadas Oscarsbidrag "War Witch" (blir en recension för Feministiskt Perspektiv), denna onsdag blir det Chan-wook Parks "Stoker" (om jag hinner) och så hoppas jag att få se "En gång om året" med Gunilla Röör i veckan - premiär på fredag.
Roligat av allt sker dock på torsdag då jag ska få gå på galapremiär för årets mest emotsedda film "The Great Gatsby". Efteråt blir det fest i Vinterträdgården, Grand Hotel, och det ska bli så sjukt kul! Klädseln är 20-talsglamour...nu gäller det att hitta en fin outfit. Min inspiration:
Recensionen av Gangster Squad publicerades 16/1 för bloggen.
En blek kopia av otaliga Gangsterklassiker
Eftersom jag läst en del recensioner innan jag såg "Gangster Squad" så visste jag att det inte var ett mästerverk á la "Chinatown" som jag skulle se. Roman Polanskis "Chinatown" innehåller riktigt snygga scener, fantastiskt skådespeleri från Jack Nicholson och Faye Dunaway men framförallt - den har en riktigt bra historia med mångfacetterade karaktärer. "Gangster Squad" lyckas med det förstnämnda men det är si och så med resten.
Filmen (som är baserad på en sann historia) skildrar gangstern Mickey Cohens (Sean Penn) terror av Los Angeles på 1940-talet och hur den ärliga snuten John O'Mara (Josh Brolin), en av få icke-korrumperade inom stadens poliskår, startar en hemlig styrka för att sänka maffiabossen på uppmaning av polischefen (Nick Nolte). Med sig får han bland annat polisen Jerry (Ryan Gosling) som lämpligt nog har en affär med Cohens älskarinna (Emma Stone). En bra grundhistoria men jag hade gärna velat lära känna karaktärerna bättre för att kunna säga något mer än att det "bara" är en fantastiskt snygg film. Filmens dialog känns ibland styltig och krystad medan den stuntals lyckas vara både cool och rolig i sin träffsäkerhet.
Trots en oerhört mäktig skådespelarensemble som Sean Penn, Ryan Gosling, Nick Nolte, Emma Stone, Giovanni Ribisi och Josh Brolin är skådespeleriet ojämnt. Jag har lite problem med Sean Penns Mickey Cohen som ibland känns lite mer som en karikatyr än en karaktär. Det är svårt att avgöra om det är Penn som spelar över eller om det är en illa skriven karaktär. Eftersom jag är ett Penn-fan tror jag mer på det sistnämnda. Giovanni Ribisi, som den smarta Conway och poliserna spelad av Josh Brolin och Ryan Gosling är de skådespelarprestationer jag tycker bäst om och det är också deras karaktärer vi får lära känna, åtminstone lite.
Mireille Enos (motspelaren till Joel Kinnaman i "The Killing") gör ett fint porträtt som Johns fru Connie och äger de få scener hon är med i. Hon har en stor roll i kommande Brad Pitt-filmen "World War Z" och det ska bli spännande att följa henne i framtiden. Emma Stones femme fatale (liknande Rita Hayworth) är ganska slätstruken i jämförelse med kända femme fatales som Kim Basinger i "L.A Confidential", Sharon Stone i "Casino", Michelle Pfeiffer i "Scarface" och Faye Dunaway i "Bonnie and Clyde" även om hennes karaktär Grace Faraday står för en viktig del i filmens upplösning. Filmen påminner för övrigt både om "L.A Confidential" och "The Untouchables" men blir bara en blek kopia som gör mig sugen på att se om nämnda filmer.
"Gangster Squad" är skamlöst underhållande och innehåller coola actionsekvenser, häftiga miljöer, eleganta kläder och snygga skådespelare som Emma Stone och Ryan Gosling. Tidsandan speglas i kostymer och scenografi och skapar nostalgikänslor. Regissören Ruben Fleischer (som tidigare har regisserat "Zombieland") har dock valt yta framför innehåll och substans, jag hade hoppats på en balans mellan de två, likt alla de gangsterklassiker som filmen vill efterlikna.
Betyg: 3/5
Recensionen av Julie publicerades 1/3 för Feministiskt Perspektiv.
Friskt vågat när Julie blir film
Från roman, via otaliga teateruppsättningar till en filmatisering. Helena Bergström debuterade hösten 2011 som teaterregissör med Fröken Julie på Stockholm Stadsteater och har nu överfört pjäsen till filmduken med samma skådespelare. Rebecca Unnerud har sett filmen och frågar sig, är Julie ett modigt eller ett idiotiskt projekt?
Helena Bergström har tidigare regisserat "Se upp för dårarna" och "Så olika", filmer som överlag fått dålig kritik (åtminstone den sistnämnda) men nått ut till en stor publik. Likt hennes man Colin Nutley verkar hon inte ha pretentionen att snärja kritikerna utan istället vara folklig och nå ut till den breda massan.
Det är ju positivt att Bergström, som själv har spelat Fröken Julie två gånger, vågar göra något så modigt och djärvt när hon tidigare har filmat betydligt säkrare projekt. Med "Julie" tror jag att det blir svårt att nå ut till samma personer som med hennes tidigare filmer, jag vet inte vem som kommer att gå och se filmen.
Vem ska se den?
Kommer någon som inte har en tidigare relation till August Strindbergs pjäs att vilja se den? Är det personer som redan har läst romanen och/eller sett den på teaterscenen som längtar att se hur den ter sig på film? Den oklara målgruppen kan stjälpa filmen vilket är synd på ett så fint hantverk.
Romanen har tidigare regisserats av Ingmar Bergman och Alf Sjöberg. Min relation till Fröken Julie stärktes när jag såg Thommy Berggrens klassiska uppsättning på Dramaten för några år sedan. Den fick stor uppmärksamhet eftersom Mikael Persbrandts och Maria Bonnevies privatliv var i hetluften men också för att det var en oerhört lyckad uppsättning på alla plan.
Temat är makt, klass och kön i historien om överklassflickan Julie och betjänten Jean som arbetar åt hennes far. Det är midsommarafton och Julie leker med Jean, men är den som till sist blir lekt med. Handlingen i Helena Bergströms version är förlagd till ett sent 30-tal, men i övrigt är det mesta sig likt. Det är i ett slottskök som det nattliga dramat utspelas med Jeans fästmö Kristin som tyst vittne.
Stannar i köket
Trots att "Julie" denna gång består av rörliga bilder så har Bergström valt att, likt på teatern, i stort sett bara använda sig av ett rum, nämligen köket med den slitna köksspisen, köksbordet och stolar. Filmen hade tjänat på att använda sig mer av filmmediets möjligheter, dess tillgänglighet och tillföra något mervärde som inte teatern kan göra. Några fåtal scener utspelar sig utomhus, bland annat några vackra åkningar över vatten i kombination med stämningsfull musik men inte mer än så. Jens Fishers foto är fantastiskt och är en av filmens största behållningar.
Bergström har i en intervju sagt att en förutsättning för att filmen skulle bli av var att Nadja Mirmiran, Björn Bengtsson och Sofie Hellday tackade ja. Skådespelarna är alla väldigt bra, det märks verkligen att de har jobbat ihop tidigare och är bekväma med både varandra och texten.
Provokativ och kantig
Mirimirans Julie påminner lite om Maria Bonnevie och känns provokativ och kantig, svår att placera i en kategori vilket är tanken med karaktären. Däremot kommer jag som åskådare aldrig nära henne, vem är Julie? Jag känner ingen sympati för henne och bryr mig inte om hennes öde. Samma sak med Sofie Hellday som också är bra men mest förblir en tyst iakttagare, även om hennes karaktär Kristin kliver fram lite mer än vad hon annars brukar få göra. Det hade varit till filmens fördel om hon hade fått ännu större utrymme för Kristin är knappast ett offer utan är trygg i sin identitet. Med Bergström bakom kameran trodde jag att kvinnorna skulle få genomgå en modernisering och att pjäsen skulle osa mer feminism än vad den faktiskt gör.
Nadja Mirmirans Julie.
De flesta scenerna är mellan Nadja Mirmiran och Björn Bengtsson och deras kemi och energi är oslagbar. Det blir en erotisk kraftmätning där Julie och Jean skiftar mellan att vara den dominerade som besitter makten och den som underkastar sig. Frågan kring kön tar stor plats men även klassfrågan. Julie är en ensam person som starkt söker efter sin identitet. Betjänten Jean vill hela tiden vara någon annan än den han egentligen är. Han vill bort från sin underordnade plats och ser möjligheterna att få ett bättre liv genom att ingå en relation med Julie trots att han älskar sin Kristin.
Bengtsson är bäst
Det bästa med filmen stavas Björn Bengtsson. Han påminner om just Persbrandt, båda har arbetat länge på teatern och synts i såväl storfilmer som smalare filmer (de har även spelat mot varandra i Beck-filmen "Skarpt läge"). De har ett ”ruffigt macho-yttre” men spelar ofta sårbara män. Bengtssons Jean är ganska tillbakadragen och visar just sårbarhet på ett ärligt och rörande sätt. I ena stunden är han högfärdig efter erövringen av grevedottern medan han i andra stunden sitter med sänkt huvud, helt utan hopp, och putsar grevens stövlar.
Björn Bengtsson som Jean.
Tillbaks till mitt resonemang om filmens oklara målgrupp. Helena Bergströms iscensättning känns för traditionell även om den till viss del är moderniserad, om den hade vågat ta ut svängarna hade den kunnat attrahera en ny, ung publik. Nu är den tyvärr för långsam för att sociala medier-generationen ska hålla intresset uppe i 1 timme och 48 minuter och ta in Strindbergs viktiga essenser.
Just nu filmatiserar ingen mindre än Liv Ullman "Miss Julie" med Jessica Chastain och Colin Farrell i huvudrollerna (premiär under 2014). Julie kommer kanske få den förändring och förnyelse som hon förtjänar i denna ”Sverige möter Hollywood-version”. Så avslutningsvis för att besvara den inledande frågan: är Julie ett modigt eller ett idiotiskt projekt? Både och.
Betyg: 2/5
Recensionen avLore publicerades 8/3 för Feministiskt Perspektiv.
En vacker och drömsk käftsmäll
Lore har funnits i mitt huvud sedan den gick och tog storslam på Stockholm Filmfestivals pristudelning i november förra året. Den australiensk-tyska krigsfilmen belönades med priser för ”Bästa film”, ”Bästa skådespelerska”, ”Bästa foto” och ”Bästa musik”. Nu förstår jag varför.
"Lore", Australiens Oscarbidrag, inleds med mycket nerv och spänning. Året är 1945, de allierade har tågat in i Tyskland, Hitler är död och föräldrarna till en barnaskara på fyra planerar sin flykt. Pappan, en högt uppsatt SS-officer, skjuter familjens hund, bränner dokument och ber familjen att packa ner smycken och andra bytesvaror innan de flyr sitt hem.
Den äldsta dottern Lore tror att de ska fly tillsammans men hon överges snart av föräldrarna med ansvaret att föra sig själv och sina syskon (däribland en bebis) i säkerhet genom det krigshärjade landsbygden och stadsruinerna. Målet är att nå deras mormor i Hamburg, en vandring på 90 mil. På Lores axlar vilar inte bara ansvaret för syskonens överlevnad utan även en tyngd av skuld och förvirring hon har svårt att förstå. Sakta konfronteras syskonen med verkligheten att nazisterna, däribland deras stora krigshjälte till pappa, har utfört grymheter och de fråntas sin stolthet och överlägsenhet av att tillhöra ”de goda”. Filmen är fylld av symboler, exempelvis återkommer scener där karaktärerna tvättar sig - smutsen och den outtalade skulden verkar i barnens kroppar. När syskonskarans väg korsas av den unge juden Thomas, som överlevt Hitlers arbetsläger, tvingas Lore ta emot hans hjälp och får plötsligt ett konkret ansikte av en jude som hon så länge lärt sig att hata.
Jag har, precis som de flesta, sett väldigt många andra världskriget-skildringar men ingen som liknar denna. Här är det varken hjältarna eller offrens perspektiv som gestaltas utan de oskyldiga barnen som är födda in i en familj med nazistisk övertygelse, barn som är djupt påverkade av den tyska propagandan. Regissören och manusförfattaren Cate Shortland berättar en personlig historia, hennes mans tysk-judiska familj tvingades nämligen lämna Tyskland 1936. Med detta i vetskap blir Shortlands skildring av nazisterna och deras barn ännu mer drabbande.
Lore är Saskia Rosendahls (född -93) första roll och det är ett mångfacetterat kvinnoporträtt Cate Shortland har skissat fram som Rosendahl förvaltar väl. Hon är nästan överväldigande bra och visar med små medel alla Lores olika ytterligheter i personligheten som förvirrad, stark, naiv och ansvarsfull. Rosendahl har vunnit en mängd priser för sin insats, förutom Stockholm Filmfestivals bronshäst vann hon exempelvis priset för bästa unga skådespelare på Australiens motsvarighet till Guldbaggegalan. Jag är väldigt glad för att jag får ta del av hennes skådespeleri, hon påminner om Jennifer Lawrence i både sitt utseende och sitt skådespeleri, och jag vill snart se henne igen.
Även de yngre barnen är alla väldigt bra, Nele Trebs (född -99) är ett namn att räkna med i framtiden. Det är nyanserade karaktärsporträtt där både de positiva och negativa sidorna är representerade. Jag känner sympati för tyskarna och det orsakar en del motsägande tankar och känslor hos mig som åskådare vilket säkert är Shortlands avsikt, att tvinga åskådaren till obekväma moraliska ställningstaganden. Hon berättar om efterspelet i ett krig där alla var förlorare men där filmens slutscener speglar hoppet, vi måste förstå vår historia för att aldrig upprepa den igen.
Drömskt kontra realism á la Flickan
Filmen har ett vackert drömskt foto som står i stark kontrast till de krigshärjande byggnaderna. Det är en suggestiv kameraföring som hela tiden dröjer sig kvar och filmen känns som en illusion, en ond dröm som barnen snart kommer vakna upp ur även om historien och skådespeleriet är väldigt realistiskt. Syskonens utsatthet är brännande och lämnar mig med en klump i magen. Det finns ett hot om sexuellt våld mot Lore och samtidigt svävar hennes sexualitet ständigt mellan raderna vilket resulterar i en oro för vad som kan ska hända henne. Problematiken kring sexualitet behandlade regissören i sin förra film "Somersault" med Abbie Cornish i huvudrollen.
Filmen påminner på flera plan om Debra Graniks "Winter's Bone" och kanske ännu mer om svenska "Flickan" från 2009. Flickan (som förblir namnlös genom hela filmen) lämnas av sina föräldrar, som väljer att åka till Afrika på volontärprojekt under en sommar, och den nioåriga flickan får ta hand om sig själv. Filmen består av ett oerhört vackert poetiskt bildspråk vilket förstärker känslan av att något otäckt kan hända den utsatta flickan.
"Lore" är en komplex film fylld av magiska scener som etsat sig fast i mitt minne. De många scenerna med vackra bilder utan dialog tar ibland fokus från historien och gör att filmen tappar fart. Med ett högre tempo hade filmen varit fulländad, nu når den en stabil fyra tack vare den nya vinkeln av kriget samt ett riktigt girl power-porträtt att bära med sig resten av livet.
Betyg: 4/5
Recensionen av Eskil & Trinidad publicerades 15/2 för Feministiskt Perspektiv.
Läge att höja barnfilmens status
Rebecca Unnerud har sett barnfamiljen "Eskil & Trinidad" som just nu tävlar på Berlins filmfestival. Hon ser en film som passar vuxna lika bra som barn och som besitter två starka kvinnoporträtt: en ensling spelad av Ann Petrén och tioåriga Mirja som är en fantastisk hockeymålvakt – i smyg.
Nu är filmfestivalen i Berlin igång och "Eskil & Trinidad" av Stephan Apelgren är uttagen till tävlan i barnfilmssektion "Generation Kplus". Samma kategori som "Isdraken" tävlade i förra året. "Isdraken" fick bra kritik hemma i Sverige men inte särskilt stor massmedial uppmärksamhet medan den utomlands prisades och blev en internationell snackis (den fick dock senare en Guldbagge på årets gala för ”Bästa visuella effekter”). Det är dags att höja den något marginaliserade barnfilmens status – jag tänkte börja nu.
Eskil (Linus Oscarsson som gör sin filmdebut) är elva år och flyttar runt mellan kraftverken i övre Norrland med sin pappa Roger (Torkel Petersson) som lagar turbiner. Det spelar inte längre någon roll vart Eskil flyttar för varje ny by innebär samma sak:
"Det heter något på finska o ligger vid älven. Där finns ett kraftverk och ett hockeylag där jag måste spela. Det finns det alltid…".
Denna gång flyttar de till stället där hans pappa en gång i tiden var en framgångsrik ishockeymålvakt och Roger vill självklart att Eskil ska gå i hans fotspår. Eskil är i själva verket totalt ointresserad av allt som har med hockey att göra och bryr sig mer om båtar. Hans danska mamma Mette (Iben Hjejle som nu är aktuell med teveserien Dicte) har flyttat tillbaka till Köpenhamn och hans slits mellan lojaliteten till sin pappa och längtan efter att få träffa sin mamma. Med två frånvarande föräldrar tyr han sig till klasskompisen Mirja (Saga Midfjäll) och Trinidad (Ann Petrén), en särling som bygger en båt för att kunna segla till Karibien.
Rookien Linus Oscarsson är verkligen ett fynd, han bär filmen på sina späda axlar och spelar lillgamla Eskil som om han inte gjort annat. Saga Midfjäll påminner utseendemässigt om en blond Madicken och har fått en väldigt intressant roll som påminner mer om Pippi än Madicken. Det jag gillar med karaktären Mirja är att hon ser typiskt ”flickig” ut med långt, ljushårigt hår och är vän till sättet, det vill säga hon är ingen karikatyr av en pojkflicka. Hon är helt enkelt ett barn som har hockey som sitt största intresse och visar sig vara en stor talang.
Hockeytränaren (Jonas Inde) och Eskils nya lagkamrater hoppas att Eskil ska vara den nya frälsaren som ska rycka in och rädda laget som inte vunnit på evigheter. När de blir varse om att Eskil är dålig på hockey tar Mirja hans plats vilket Eskil är tacksam över (resten av byn, däribland pappan, tror dock att det är Eskil som står i målet). Inde står för flera roliga scener på och runtomkring hockeyrinken och det är synd att han inte är med i fler filmer, senast kunde vi se honom i underskattade Någon annanstans i Sverige (som jag recenserat i Feministiskt Perspektiv) och i UR-dokumentärsserien Jonas Löfte som handlar om hans erfarenheter av att leva med alkoholproblem och bipolär sjukdom.
Eskil söker sig till Trinidad, en ensling som är ökänd på byn för att hon sägs äta barn. Hon bor i ett skjul där hon bygger en båt, sedan några år tillbaka, som ska ta henne till Trinidad. Hon är alkoholist och kristen, hennes förhoppning är att få med byns församling på båten eftersom hon tror att Guds vilja är att lämna Sverige och Norrland för Karibien. Trinidad går inte att sätta in i ett fack: hon känns i ena stunden galen medan hon i den andra är vettigare än de flesta. Hon spelas trovärdigt av en genialisk (som alltid) Ann Petrén.
Kuf/särling är en roll som annars inte tillskrivs kvinnor och det är oerhört befriande att denna karaktär får så stort utrymme i filmen. Jag tror att det här är en roll som Petrén kan få en guldbaggenominering för, men då måste vi (kritikerna) ta barnfilmen på allvar för att juryn överhuvudtaget ska beakta filmer som denna. När jag var 14 år så kom "Tsatsiki, morsan och polisen", en underbar film som älskades av publik och kritiker, vuxna och barn. Den vann en mängd priser, bland annat de tyngsta guldbaggarna som bästa film, bästa regi och bästa manus, så bra är inte Eskil & Trinidad men jag tror att den har potentialen att nå en stor och bred publik. Filmen har djup och tar upp viktiga ämnen samtidigt som den är ett visuellt äventyr med många spännande scener. Den är, som nämnts, fylld av djuplodade karaktärer men Torkel Peterson och Iben Hjejle har, som de ganska osynliga föräldrarna, inte fått så mycket material att spela med och blir ointressanta i periferin.
Att barn- och familjefilmer inte har samma status som annan spelfilm är inte något unikt för just filmen. I litteraturen, teatern och andra konstformer är det samma sak: det skrivs och pratas generellt inte om sådant som först och främst har barn som målgrupp. Det är fint när människor i alla åldrar kan mötas genom en film, det är ju genom möten över gränser som film verkar allra bäst. Jag tänker se filmen igen när den har premiär, denna gång med mina sexåriga syskonbarn som jag tror kommer bli hänförda när de ser "Eskil & Trinidad".
