Det interaktiva projektet "Under the Rainbow" är nysatsningen på årets upplaga av Stockholms filmfestival, vars genomgående tema är frihet. Rebecca Unnerud har gått igenom programmet.
Nu finns "Sister" på dvd, Schweiz Oscarsbidrag och en av förra årets bästa filmer enligt mig. Jag såg den på Stockholm Filmfestival i november och skrev sen denna recension för Feministiskt Perspektiv.
I en fattig och föräldralös lägenhet, i skuggan av en lyxig skidort i Schweiz, bor 12-åriga Simon (Kacey Mottet Klein) med sin storasyster Louise (Léa Seydoux). Eftersom hans syster är oansvarig och inte tar hand om sin bror (varken ekonomiskt eller känslomässigt) tvingas han stå för hela försörjningen. Hans metod är att varje dag stjäla skidutrustning från de rika turisterna för att sedan sälja vidare till barnen i området där han bor. Han stjäl inte för att kunna köpa Tv-spel och liknande utan för att ha råd med toalettpapper och för att stilla de värsta hungerskänslorna.
Filmens inledning ställer många frågor: Var är föräldrarna? Varför beter sig systern som ett barn och tillåter lillebrodern att stjäla och riskerar att åka dit? Det som slår mig tidigt i filmen är att det är kontrasterna som gör denna film så bra. Kontrasten mellan storasystern och lillebrodern, deras deprimerande höghus mot de sagolikt vackra Alperna, deras fattiga kläder mot turisternas överdrivna skidkläder och mötet mellan Simon och brittiskan Kristin Jansen (Gillian Andersson). I mötet med Kristin Jansen och hennes barn blir det, om inte innan, tydligt hur ensam Simon är och hur mycket han längtar efter trygghet, närhet och kärlek. Jag känner så mycket för Simon.
"Sister", som är Schweiz Oscarsbidrag 2013, innehåller fantastiskt foto, grymma skådespelarinsatser och en överraskande vändning. Den lyckas också med något ganska ovanligt: att vara ganska händelselös utan att vara allt annat än tråkig. Jag kan redan nu våga påstå att "Sister" är den bästa film jag kommer att se på festivalen och trots stor konkurrens är jag övertygad om att den kommer få ett pris på lördagens prisutdelning. Varför? Den känns som en kritiker- och publikdarling.
Betyg: 5/5
Nu finns "Call Girl" att hyra, filmen där kritiken (Palme, objektifering av tjejerna) överskuggade filmens enorma kvaliteter. När jag såg filmen på Stockholm Filmfestival i höstas blev jag överväldigad och satte en femma. Och jag håller fast vid mitt betyg. Läs nedan min recension.
Som Ruben Östlunds, Tomas Alfredsons och Lukas Moodysons filmer kommer "Call Girl" att bli en modern klassiker. Den har alla komponenterna: en intressant och spännande historia med många bottnar, en fantastisk skådespelarensemble med både okända och kända ansikten och är snyggt paketerad med musik, scenografi, kostym och foto i värdsklass. Vi möter Iris (Sofia Karemyr) och hennes väninna Sonja (Josefin Asplund) som hamnat snett i tillvaron. De lockas in i prostitution av bordellmamman Dagmar Glans (Pernilla August).
Mikael Marcimain har valt att berätta om bordellhärvan på 70-talet genom barns ögon och historien blir därför ännu mer drabbande. Det är historien om män med makt som utnyttjar unga kvinnor. Filmen består av två sammanlänkande berättelser, den viktigaste (och mest lyckade) är den om flickorna och deras öde i bordellmammans händer. Den andra berättelsen handlar om gubbarna i kostym som utnyttjar sin makt och polisen som försöker sätta dit de ansvariga och skyldiga i härvan. Marcimain berättade på invigningen under onsdagkvällen att filmen handlar om olika konstellationer liknande familjer och kallade den skämtsamt för en "familjefilm". Jag älskar filmer som är underhållande och spännande men som samtidigt är modiga, provocerande och har något viktigt att förmedla. Det är ju inte direkt förvånande att mannen som långfilmsdebuterar gör ett mästerverk. Smaka på denna repertoar: "Graven", "Upp till kamp", "Lasermannen"!
Jag har för övrigt aldrig varit med om en så bra filmhöst tidigare där framförallt "Palme", "Searching for Sugar Man", "Hypnotisören" och "Äta sova dö" stuckit ut.
Betyg: 5/5
Se filmen här.