September 2020

Jag har alltid trott på att ibland kommer människor in i livet för att stanna för alltid och ibland kommer de in för en liten liten stund. Alla relationer har sitt syfte och ibland sin tid.

Mitt första möte med Friendcation började med att jag gick med i gruppen sommaren 2018. Det var samma dag som Joanna skadade sig och jag hade ju ingen koll på vem någon var i gruppen så det blev en rätt märklig start att höra om en kvinna som skadats så svårt samtidigt som det pratades om att samla in en massa pengar till en fin present. Jag kom aldrig in i det utan var bara medlem med notiser på.

Och en dag gick jag in på Facebook och där låg det en resa som lät så otroligt bra! Heart of Lapland - jag bokade direkt. Jag förstod inte att det var huggsexa om biljetterna och att jag hade haft tur som fick en plats. Sen att jag fram till veckan innan vi skulle åka trodde att vi skulle till Abisko och inte Övertorneå behöver vi kanske inte prata om...

På den resan började jag förstå kvinnokraft. Att vi var 12 kvinnor i alla åldrar som knappt träffats förr nu satt och pratade med varandra helt filterlöst - ärligt, utlämnande och stärkande. Jag var helt tagen när jag kom hem.

Jag hade även minst lika spontant hoppat på en Staycation på The Winery där jag gick dela rum med Lina som jag mött i Övertorneå. Ett dygn av skratt, vin, samtal, bubbelbad och kvinnor.

Nu började jag hålla kontakten med kvinnorna jag mött. Jag började samtidigt acceptera mig själv, som jag är nu. Lagren började skalas av och jag fann mig själv leta efter lika ärliga och stärkande relationer även utanför Friendcation. Kanske släpptes relationer under den här perioden som skulle kunna ha funnits kvar men igen - ibland är relationer så och det betyder inte att det är för evigt.

Det jag kommer vara Friendcation evigt tacksam är för det här forumet av kvinnor där alla får vara sig själv - oavsett ålder, bakgrund, vikt eller jobb. Men det är på resorna det magiska händer. Så om du som jag bara gått med i gruppen men inte följt med på en resa - ta steget. Du vågar åka själv eftersom du inte kommer vara ensam. Du kommer vara omgiven av starka härliga kvinnor som har nära till sina känslor, till skratt och som håller varandra om ryggen. Underbart!

Den kom ikapp mig. Tröttheten alltså. Jag tror jag helt enkelt bränt mitt eget ljus i båda ändarna alldeles för länge och när jag nu inte har något att parera den med så tog den över.

Det är mänskligt att försöka pusha sig själv framåt för hårt för länge men då behöver en också vila. Det har varit dåligt med riktig vila 2020. Nytt jobb och så corona som förändrade hela spelplanen; både på jobbet och privat. Inget blev som det skulle bli, alla planet omkullkastades och det blev stökigt. Nu är ju jag extremt adaptiv men även jag har gränser. Privat påverkades vi som familj och den berättelsen kommer jag berätta när den är redo att berättas. Jobbmässigt vet du, iallafall om du följer mig på Instagram. Det har hustlats, kämpats och kreerats non stop. När semestern kom var jag helt slut och anledningen till att vi egentligen satt två veckor i en stuga var för att jag inte klarade av något annat. Jag behövde vila, läsa, träna och umgås med min familj för att fylla på depåerna med energi.

Nu vet jag att de inte fylldes på. Det var bara en illusion av det.

Efter semestern har det varit så otroligt roligt med allt! Jag älskar mitt jobb, mina scouter, TEDxStockholm, familjen, Friendcation, aktiviteter och allt annat. Jag borde vetat bättre när jag inte orkade träna och allt jag ville var att yoga, meditera och den typen av träning. Det var kroppen som sa att den inte hade mer energi. Att den också är en del av den jag är behöver vila och återhämtning för att palla den höga hastigheten jag alltid valt att hålla.

I fredags tog den slut. Jag var helt apatisk på kvällen, fick huvudvärk och den ryggvärk jag känt ett tag blommade ut. På lördagen sov jag mig igenom halva dagen och blev sen inte pigg igen, hur mycket jag än försökte. Kärleken kände det här och lät mig vara själv utan att fråga om de aktiviteter och projekt jag egentligen planerat för helgen.

På söndagen kändes det lite bättre så jag kunde vara lite aktiv.

Jag fick även in en lättare träning och återvände då till det jag sagt till en vän i tisdags: jag har förlorat min tränings-identitet. Det är en konstig känsla. Träning är inte en naturlig del av min vardag då den inte får plats i mitt hårt inrutade liv. Jag hade skrattat åt mig själv för 10 år sen och igen påmint mig själv om att den behövs för både fysisk och psykisk hälsa. Tänk att jag som är så smart lät den rinna mig ur fingrarna. Så knäppt.

Nu förstår jag dock att tröttheten är ett tecken på att jag måste chilla lite med alla aktiviteter jag har för mig och istället ge mig själv tid till det som får mig att må bra: vila och träning. Det är bra.

Jag vet att det för många behöver gå så extremt mycket längre innan kroppen säger nej och jag är väldigt tacksam över att jag inte är sån utan att hela mitt väsen protesterat tidigt när depåerna av energi tar slut och inte går på tomgång innan kollaps.

Heja kroppen. ❤️