För ungefär fyra veckor sedan var jag på ett vad jag trodde skulle bli ett snabbt besök på vårdcentralen. Jag gick dit för att ta ett blodprov och kolla upp mina strumavärden (struma är en ofarlig och ärftlig sjukdom). Riktigt så blev det inte. Till min förvåning så konstaterade läkaren, efter att ha lyssnat på mitt hjärta, att det slog allderles för fort och att jag även skulle göra ett EKG test.. Det visade sig slutligen att jag inte hade struma men att mitt hjärta slog för fort och jag hade en på tok för hög vilopuls.

Efter detta följde en dialog då läkaren berättar för mig att jag måste börja äta betablockerare."Det kommer inte att hända" var det svar hon fick av mig. Läkaren insisterade. Jag vägrade helt enkelt och berättade för henne att jag inte kommer att äta något annat än mat så länge jag inte får en garanti på att just dom här pillrena, och inget annat, räddar mitt liv just nu. Så, istället fick jag en remiss till ett fysiologilab för att göra fler tester och utreda detta bättre. Doktorn fortsatte att insistera på tabletterna ändå. Jag tackade för omtanken och gick.

Nåniin, efter några vekors väntande så var det äntligen dags att utföra testerna idag. Det tog ungefär en timme och det konstaterades att mitt hjärta fungerar utmärkt. Min puls är helt normal och jag är till och med i bättre fysisk form än en s.k medel-svensson! "Hur kan det då komma sig att min vilopuls låg på 200 nåt för några veckor sedan och nu visar alla tester på att allt är ok?" undrade jag. Läkare skrattade och svarade: "Livet".

Sedan första besöket hos läkaren har jag prioriterat om en del saker i mitt liv, tagit hand om mig själv bättre och stressat mindre. Bevisligen med ett fantastiskt resultat. Jag är ingen hjärnkirurg men jag tycker det är helsjukt att man ordinerar ut tabletter som första alternativ. Och jag kan inte låta bli att undra om dagens läkare har provision på antal männsikor dom lyckas få beroende av piller?

Det har har aldrig varit så nära årets semester som nu - ja, den är efterlängtad :)

Hur man vet att man blivit äldre: du är aningen orolig över att inte hinna med allt du borde på jobbet innan semestern! Otäck känsla det där. 

Har som vanligt överambitiösa planer för mina två-till-tre veckors ledighet...två böcker, tror ni att det kan gå vägen för en rastlös och odiagnostiserad ADHD-dyslektiker?

I am packing maj kappsäck. Inom kort (när ungefär åttahundra kilo tvätt torkat klart) lämnar jag min kära ö södermalm för familjehäng, grillning samt övernattning på Öfre. Längre resa än så blir det inte den här gången : )

Numera är jag ju planeringens mästare så jag tänker träna mig både dit och även hem i morgon bitti. Tid är pengar. Eller nåt.

Måndagsfunderingar. Jag tycker att det på sistone, från många olika håll, vart mycket spekulerade kring det här med kärlek och livet och framtiden. Och framförallt mycket tankar kring att inte tänka för mycket och att tänka på att inte tänka för mycket så att man inte tänker för mycket. Att leva i nuet.

Endast som ung och naiv hade i alla fall jag förmågan att välja rätt utan att tänka. Nu finns det alternativ och tusen olika spår. Helt plötsligt har man något mellan pannbenet som gör att man stannar upp och funderar istället för att bara köra på känslan. Hur väljer man då rätt nuförtiden när man tänker? När hjärtat säger till huvudet att köra på men huvudet säger till hjärtat att sluta. Det gör för ont. Eller kan göra ont framöver. Varför ta den risken? Så istället fegar och sejfar och avvaktar många av oss, för det är ju jobbigt att våga chansa. Det kan ju liksom gå åt helvete och vem fan orkar ligga i ett mörkt rum och gråta i två veckor i sträck? Det är ju sommar, vi kan ju missa lite soltimmar. Det mörka rummet finns konstant i bakhuvudet. Tänk om det går fel? Tänk om det gör ont? Det är ju säkrare om inget ändras och man fortsätter som vanligt. Ovissheten är ju en pina i sig, men mer jämn. Då är man ju safe på ett sätt ändå. Men det är ju också så att vågar man chansa så kan det ju även gå åt andra hållet, som i våra drömmar. Allt blir precis som man vill och blir helt fantastiskt. Men det är ju det där med att våga. Läskigt. Det hela är en enda lång och feg längtan.

 När man var ung och naiv tänkte man aldrig på om det går att älska någon på avstånd. Man tänkte heller aldrig på vad som hände om man gick åt höger eller till vänster, man tänkte heller aldrig på vad som skulle kunna hända om man chansade. Man bara gjorde det som kändes rätt. Gällande allt. Tänk om det skulle vara så nu. Att välja rätt utan att tänka skulle i alla fall få mig att göra något helt annat än det jag gör nu. Jag skulle skita i all moral och alla principer och måsten jag lärt mig med åren. Jag skulle agera utan rädsla och insikt. Egoismen skulle hägra och jag skulle bara tänka på min egen lycka och leva sekund för sekund med regeln om att allt är tillåtet i både krig och kärlek. Då skulle jag helt hänsynslöst släppa bomber och ta det jag vill ha och behålla det så länge jag bara kunde, och leva på kärleken och hoppet om evig lycka. Men är det då att välja rätt? För vem?

 Sören Kirkegaard har sagt att: "Livet kan bara förstås baklänges men måste levas framlänges". Han har så rätt den gamle filosofen. När man tittar på sitt liv baklänges så förstår man ju allting. Hade man förstått lite tidigare så hade det som nu är baklänges likagärna kunnat vara det som nu är framlänges, men då skulle man ju haft facit och ändå inte valt utan att tänka. Jag har svårt att se mitt baklänges som mitt framlänges. Men trots det, vid varje glädjestund jag har; när jag upplever något magiskt, något roligt, något äkta, lycka och gläde.. så tänker jag på mitt baklänges och känner att mycket av det fattas. Jag hoppas innerligt att mitt baklänges får uppleva precis samma lycka som jag just då, fast framlänges.

Sören har även sagt: "Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv".