Är hemma och är sjuk sedan i helgen. Jag skriver på två texter (så gott det går) för Feministiskt Perspektiv, en recension av Krigets barn (premiär på fredag) och ett referat av Cindy Gallops seminarium på Design Talks. Texterna kan läsas på bloggen och på Feministiskt Perspektiv imorgon.

Annars sitter jag mest och drömmer mig bort till Cannes där bland annat Edda Magnason (kolla 8:50 in i klippet) och Adam Lundgren (kolla 10:55 in i klippet) gör intervjuer, minglar och spelar för fullt. Mina intervjuer med dessa två begåvade och ödmjuka skådespelare hittar ni i MovieZines sommarnummer (finns ute juli-september).

För att få en Cannes-bevakning måste ni kolla in min kollega Eriks blogg. Han är där och kollar film, gör intervjuer för MovieZines räkning och minglar med skådespelareliten. Han verkar ha sjukt långa och intensiva dagar (7-02) men jag hade gärna bytt ut sjuksoffan mot att hänga med Kristin Scott Thomas och co.


I Cannes idag bjöd Filminstitutet in till en pressträff med anledning av 50-årsjubiléet och utlovade en utmaning till filmvärlden i stället för ett jubileumsfyrverkeri.

Mer än 1000 filmer har tävlat om Guldpalmen i Cannes de senaste 50 åren – 54 av dem har varit regisserade av kvinnor. En av dem har vunnit, och det var 20 år sedan. Fyra personer av de över 400 som nominerats till en Oscar för bästa regi har varit kvinnor. En av dem har vunnit.

I Sverige har kvinnor regisserat ca 10 % av alla långfilmer de senaste 50 åren. Åtta kvinnor har vunnit Guldbagge för bästa regi de senaste 50 åren, fem av dem det senaste decenniet.

Anna Serner, Filminstitutets VD:

– Det här duger inte. Filmen är den kanske viktigaste kulturformen, den påverkar vårt samhälle och hjälper oss att förstå oss själva och vår tid. Därför måste allas röster höras och allas berättelser berättas. Annars kommer filmen inte vara relevant i framtiden.

Efter det presenterade Anna Serner det svenska målet om en jämställd filmbransch och Filminstitutets fempunktsprogram för förändring – finns i sin helhet här  - och riktade sig sen till hela filmvärlden med frågan: Hur jobbar ni? Hur uppnår vi tillsammans förändring?

Utmaningen riktade sig till filmfestivaler, filminstitut och fonder, och alla som gör film.

– I Sverige är filmvärlden, helt berättigat, kritiserad för bristande jämställdhet. Men samtidigt framstår vi för många andra länder som föregångare och ”best practice” då vi har bättre siffror och en strategi. Vi får redan inbjudningar från hela världen för att komma och prata om hur vi gör. Därför kändes det relevant att presentera detta i Cannes.

Ytterligare en nyhet presenterades på temat film och samhälle: sajten Augmented Society – det vill säga ”förstärkt samhälle”. Här bjuds personer in att kommentera dagsaktuella händelser eller ämnen med en filmreferens.

– Alla har nog sagt "det är som på film" någon gång. Men film hjälper oss också att förstå det som händer omkring oss. I dessa tider känns det viktigt. Det är det vi vill lyfta fram med den här sajten, med både allvar och humor.

Först ut är temat jämställdhet och premiärskribenter är Benny Andersson, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och Anna Serner. Under veckan kommer bl a EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson och Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård att medverka.




Vad tror ni om det här?

Jag är så glad att Sverige ligger i framkant när det gäller jämställdhet, både i teori och praktik och det speglar självklart även det svenska filmklimatet. Men, precis som övriga världen, visar siffrorna att vi har lång väg kvar och att vi ständigt måste kämpa för att saker och ting inte ska vara "som de alltid varit".

Yeah, idag har filmernas film premiär, läs min "The Great Gatsby"-text för Whatsup här. Jag kommer inte att göra recensioner för Whatsup utan bara så kallade konsumentupplysningar om film och annan kultur. Vad jag tyckte om filmen då? Svulstig, mäktig, snygg och ojämn. Bäst med filmen är alla snygga miljöer och kläder, musiken och Leonardo - mycket yta alltså men det är ju en sådan film, därför får filmen en (svag) fyra av mig. Ett visuellt och musikaliskt mästerverk!

Igår var jag på galapremiären på Rigoletto och Grand Hôtel tillsammans med MovieZine-gänget, det var en helt magisk kväll! 



"10 years" är en liten bagatell, något annat kan man inte kalla denna film som handlar om ett kompisgäng som tio år efter att de slutade High School ska ses igen för en gammal hederlig klassåterträff. Det är en hel hög med personer vi får möta även om de största rollerna utgörs av Jake (Channing Tatum) och Mary (Rosario Dawson). De hade ett förhållande under skoltiden och nu när de kommer med sina nya respektive till återträffen vänds saker och ting upp och ner.

Filmen gick inte upp på bio vilket jag kan förstå för den är väldigt enkel men jag tycker inte bara att det är till filmens nackdel. Många av de personligheter vi som åskådare får bekanta oss med presenteras tillräckligt omsorgsfullt för att vi ska kunna lära känna dem och få sympatier. Det finns inga dåliga skådespelare i filmen utan alla funkar bra, dels nämnda Tatum, Dawson (åh, vad jag har saknat henne!) men även Ari Graynor, Kate Mara, Lynn Collins och framförallt Oscar Isaac som spelar rockstjärnan Reeve. Som alla filmer som handlar om klassåterträffar blir det mycket stereotyper där alla kategoriseras som tönten, drömtjejen, mobbaren och så vidare.

Filmen innehåller en del temposänkningar som gör den lite småtråkig ibland och även en hel del klyschiga scener. Det är inte direkt en film som lämnar avtryck men jag rekommenderar den eftersom igenkänningen verkligen finns där och den gör mig glad och fnittrig. Den besitter också mer djup än vad liknande filmer gör. Om jag skulle beskriva filmen med ett ord skulle det vara: charmig.

 "10 years" är Jamie Lindens långfilmsdebut som regissör. Han är annars manusförfattare och har skrivit manuset till "We Are Marshall" och Lasse Hallströms "Dear John" med (just det) Channing Tatum. Och vem är han tillsammans med då? Jo, ingen mindre än ZOOEY DESCHANEL.

Betyg: -3/5

Hyr filmen på film2home!

"The Master" kommer ut på dvd i juni och nu är Paul Thomas Anderson och Joaquin Phoenix i full gång med att filma igen, i "Inherent Vice". 

Robert Elswit återvänder som fotograf, han belönades med en Oscar för Bästa foto efter "There Will Be Blood", och har filmat Andersons alla filmer utom "The Master".

"Inherent Vice" är en adaption av Thomas Pynchons noir-deckare "Inneboende brist", om en privatdetektiv i 60-talets Los Angeles. Ryktet är att även Charlize Theron finns med i rollistan, hoppas hoppas!!

Har ni sett "The Master"? Den fick ju väldigt blandad kritik för att vara en Paul Thomas Anderson-film (som annars är idel kritikerhyllad efter filmer som "Boogie Nights", "Magnolia" och "There Will Be Blood"). Jag tycker den är bra, det finns mycket som jag inte tycker om men den är mer än sevärd.

Här följer min recension som jag skrev i november efter har sett filmen på Stockholm filmfestival:

Höga förväntningar är som bekant inte det bästa. De kan krossa resor, relationer, jobb och ja, en film. Men eftersom jag är en drömmare (dock även en cyniker) så går jag omkring med förväntningar allt för ofta, så även när jag såg Paul Thomas Andersons "The Master". Den pressvisades för en full salong på biografen Victoria och det verkade inte bara vara jag som hade förväntningar utan det hägrade i luften. "Magnolia" är en av mina favoritfilmer och hans senaste "There Will Be Blood" är imponerande på alla sätt men jag blev inte helt blown away av den som många vänner och kritiker. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om "The Master" fast det snart har gått en vecka sedan jag såg den. Den gör mig ganska mållös och den är svår att betygsätta. Jag ser det dock som ett ganska gott betyg eftersom jag gillar filmer som inte är självklara och enkla.

I filmens början möter vi den vilsne, alkoholiserade och excentriske Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som efter en tung barndom och andra världskrigets fasor mest lever ett dekadent liv. Han driver runt och tar diverse ströjobb här och där och av en slump hamnar han på en annan båt där han möter Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) som kallas mästaren av de andra. Lancaster är en populär, karismatisk man och ledaren av "the Cause" - en rörelse med en liten tillika trogen skara följare. Dodd tar in Freddie under sina vingar och bestämmer sig för att hjälpa honom komma på rätt bana igen - bort från sexmissbruk, alkoholism och otrygghet. Joaquin Phoenix och Philip Seymor Hoffman är självklart fantastiska som alltid, de kan vara två av Hollywoods mest kraftfulla skådespelare, och rollerna som Freddie och Lancaster är som skrivna för dem. Men jag tycker att Amy Adams i rollen som ”sektfrun” gör den bästa rollprestationen trots att hon inte får lika mycket speltid som de andra. Adams har tidigare fått spela snälla roller i filmer som "Catch me if you can", "Doubt" (där hon också spelar mot Philip Seymor Hoffman) och "Sunshine Cleaning". Här gör hon en roll hon aldrig gjort innan och i skiftningen mellan att vara mjuk och otäck, dess oförutsägbarhet, visar hon sin stora kapacitet.

Filmen styrs av denna järntrio som gör kanske sina bästa skådespelarinsatser någonsin men tyvärr är inte historien lika bra. Den svajar här och där och stundtals känns filmen långsam. Jag tycker inte att filmen är fantastisk som helhet men i vissa scener (när det blir tydligt hur Freddie duperats) visar Paul Thomas Anderson att han är en av världens bästa regissörer. Filmen känns ju också intressant just för dess likhet med Scientologin. Likheterna mellan Lancaster Dodd och Scientologins grundare L. Ron Hubbard finns där (utseende, karismatiska ledare och företräder olika religioner) men detta kan appliceieras på i princip vilken rörelse som helst. Det handlar inte om onda utan godtrogna, nedbrutna människor som söker någon som kan styra deras liv. En sådan människa är ofta en karismatisk och retoriskt skicklig människa och då kan det gå hur långt som helst, som Hitler eller Helge Fossmo. Filmen har väldigt intressanta frågeställningar men blir aldrig lika skrämmande eller uppslukande som på pappret. Därför är "The Master" "bara" en bra film och förväntningarna infriades således inte.

Betyg: -4

Fråga: Paul Thomas Anderson regisserade Tom Cruise i "Magnolia" där Cruise gjorde en av sina bästa rollprestationer hittills. Är de vänner? Eftersom Cruise är medlem i Scientologin och verkar vara konservatismen personifierad tvivlar jag på det. Det går inte att komma ifrån att filmen, då Scientologin ifrågasätts och Katie Holmes flyr med deras gemensamma barn, kommer ganska lägligt. Även om filmen handlar om sekter, ledare och dess konsekvenser i allmänhet.

The Master fick tre Oscarsnomineringar, Philip Seymor Hoffman (bästa biroll), Joaquin Phoenix (bästa biroll) och Amy Adams (bästa biroll).