Genus


De förändrade varandras liv. En handlös förälskelse som övergick i en vänskaps- och yrkesrelation och varade intill döden. Vacker och osentimental hommage till kärleken, anser Rebecca Unnerud om dokumentären Liv & Ingmar där Bergman är närvarande trots att han får spela andrafiol.


När jag gick i årskurs sex förlorade jag min morfar Arne som blev 91 år. Den decemberdagen kommer jag aldrig att glömma. Eftersom mormor gick bort innan jag föddes och farmor och farfar när jag bara var några år gammal så betydde han allt för mig. Han var en klippa för hela min familj och jag minns mest vilken fantastisk historieberättare han var, alla hans leksaker, kakbak och hans enorma godhet. Han var samtidigt ganska sträng och hade gett min mamma en tuff uppväxt med många regler eftersom han uppfostrats i en väldigt konservativt religiös familj.

Den morfar jag lärde känna under mina tolv år fanns alltid där för sina medmänniskor och satte alltid andra i första rum. Han var väldigt blyg men också oerhört social och var någon som alla i det lilla samhället Mullsjö i Västergötland visste vem det var. En komplex personlighet helt enkelt. När jag ser "Liv & Ingmar" ser jag likheter mellan min morfar och Ingmar Bergman. Förutom det ovan var de båda väldigt kreativa och älskade att fotografera. De var långa, gängliga, snygga, hade stora näsor och bar basker.

Bergman blir för första gången en människa i min värld när jag ser dokumentären "Liv & Ingmar" och inte "bara" en mästerregissör. Men filmen handlar egentligen inte om demonregissören utan om Liv Ullmann, en av Sveriges bästa och mest gåtfulla skådespelerskor, och hennes relation till honom.


Bra dramaturgi

När Liv Ullmann och Ingmar Bergman träffades för första gången var hon 25 år och han 46. Liv lämnade sitt hemland Norge för att spela in "Persona" på Fårö och det dröjde inte länge förrän de handlöst förälskade sig i varandra och lämnade sina äktenskap för att vara tillsammans på Fårö. De förändrade varandras liv. "Liv & Ingmar" handlar om kärleksrelationen mellan den legendariska skådespelaren och mästerregissören men framförallt vänskap- och yrkesrelationen dem emellan som tog vid när kärleken slocknade.

Filmen är baserad på Livs biografi "Förändring" (1977) och deras privata brev till varandra. Det är givet att det framförallt är på Fårö som filmen har spelats in på. Liv berättar om minnena och Samuel Frölers röst läser upp de poetiska, romantiska och sorgliga brev som de skrev till varandra genom åren. Filmen är uppbyggd kring underrubrikerna Kärlek, Ensamhet, Ilska, Smärta, Längtan och Vänskap vilket fungerar mycket bra för dramaturgin.

Även om det är många år och många känslor som ska bearbetas i den relativt korta dokumentären (1:15) känns den aldrig rörig eller spretig, detta tack vare Liv som på ett väldigt underhållande och innerligt sätt berättar om relationen med många bottnar. Genomgående i filmen spelas filmklipp ur deras gemensamma filmrepertoar upp, exempelvis "Persona", "Scener ur ett äktenskap", "Vargtimmen" och "Saraband" och precis som karaktärerna i filmerna går igenom stormande förälskelser, galenskap och hat gör Liv och Ingmar det på ett privat plan.

Även om Ingmar inte längre lever och bara närvarar i ”bakom kulisser-filmer” och foton är han högst närvarande i filmen genom Livs berättelser och han går från myt till en människa. Hans mindre smickrande sidor som svartsjuka och egoism tar lika stor plats som de vackra och hon berättar om både passionen och sedermera smärtan av att leva med och utan honom. Hon berättar om Ingmars osäkerhet som dels tog sig uttryck genom att han ville isolera sig med Liv och dels genom att han var våldsam mot henne. Hon beskriver att hennes trygghet blev att leva på det sätt han önskade för bara då var han trygg.


Osentimental hyllning

Tidigt förstod hon att Ingmar aldrig skulle vara en del av hennes och dotterns liv:

"Jag kände redan då att det bara skulle bli vi två. Att min dotters far behövde leva sitt eget liv. Han var nära oss men aldrig med oss."

Även om Liv alltid varit nummer två i jämförelse med Bergman har hon aldrig varit ett offer och hon har alltid stått på egna ben, både privat och i yrket. Hon har i andra filmer än Bergmans och på teatern visat sin enorma skådespelarkapacitet och kunnat uttrycka känslor som gjort att alla hennes karaktärer i karriären blivit av kött och blod. Hon har även visat sig vara en skicklig regissör (exempelvis "Trolösa") och nästa år har "Miss Julie" premiär, en Hollywood-produktion av Strindberg-pjäsen med Jessica Chastain, Colin Farrell och Samantha Morton i huvudrollerna. Hon har också alltid varit respekterad av Ingmar. Hon berättar om när hon anförtrodde Ingmar om hennes besvikelse över att nästintill uteslutande få frågan hur det var att arbeta med honom och han svarade:

"Det beror även på dig. Vet du inte, Liv… Du är min Stradivarius."

Den stämningsfulla och melankoliska musiken är skriven av Stefan Nilsson och speglar verkligen filmen och relationen. Denna dokumentär är något som jag tror att de allra flesta kan få ut något av. Du är kanske en Bergman och/eller Ullmann-fantast, intresserad av filmhistoria eller så är du bara en obotlig romantiker som önskar ta del av något annat än klyschiga Hollywood-kärlekshistorier.


"Liv & Ingmar" är en osentimental hommage till kärleken mellan Liv och Ingmar och till kärleken i stort. Även om de slutade att vara tillsammans och tids nog slutade arbeta ihop tog aldrig deras vänskap slut. Som Ingmar skriver i ett av sina brev till Liv: "vi är smärtsamt sammanlänkade". Dagen innan Ingmar dog den 30 juli 2007 fick Liv en inre känsla av att Ingmar skulle dö och chartrade därför ett plan och gav sig av till Fårö. Hon hann tacka honom för det rika liv de hade tillsammans innan han några timmar senare dog. Det var längesen jag såg något så vackert.
 
Texten publicerades i förra veckans Feministiskt Perpektiv.

Åsikterna har gått isär om han var en klassisk voyeur med pornografisk blick eller en av de största fotograferna som dessutom visar en kvinna som vet vad hon vill. Roligt eller upprörande? Förnedrande eller inte? Rebecca Unnerud har bestämt sig.

 

Helmut Newton är en sådan där fotograf som nästan alla vet vem det är, oavsett om de är fotointresserad eller inte. Han blev känd för sina svartvita, provokativa fotografier med nakna kvinnor, såväl kända som okända. Trots att han är en av världens – genom tiderna – största modefotografer har han ofta reducerats till en snuskgubbe och kvinnohatare. En ny, och mer nyanserad, bild av Helmut Newton och hans konstnärskap växer fram hos mig under torsdagens presskonferens på Fotografiska.

Min-Jung Jonsson, utställningsansvarig på Fotografiska, hälsar alla välkomna genom att berätta att det är en stor ära att få presentera den första retrospektiva utställningen med Helmut Newton som producerats sedan hans bortgång 2004. Utställningen visas i tematisk ordning: mode, naket, porträtt, sex och humor. Stoltheten lyser i Jonssons ögon när hon säger att det känns väldigt exklusivt att Fotografiska nu har utställningen under sitt tak eftersom det är en utställning som visas selektivt runt om i världen. Utställningen som består av cirka 200 verk kommer direkt från Grand Palais i Paris (där den hade premiär) och visar både fotografens modebilder från Vogue och portsätt av bland annat Karl Lagerfeld.

Helmut Newton arbetade parallellt med mode och redaktionella uppdrag, både för världens största modemagasin och erotiska tidskrifter som Playboy. Han använde sig ofta av ljusets kontraster, hårda skuggor och svartvitt, för att skapa något som var nästan futuristiskt. Hans modefotgrafier känns väldigt filmiska och ”det perfekta modefotot”, enligt honom, ”liknar inte ett modefoto, utan en filmscen eller ett porträtt. Vad som helst, bara inte ett modefoto.” Listan går att göras lång på fotografer, regissörer och modeskapare som har influerats av hans utmanande stil, bland annat Ellen von Unwerth, Deborah Turbeville, Mario Testino, Stanley Kubrick, Brian De Palma, Roman Polanski, Yves Saint Laurent, Helmut Lang och Tom Ford.

Hans fotografering var väldigt kontroversiell eftersom den till stor del bestod av nakna kvinnor, dekadens och sadomasochism. Han slog igenom i mitten av 1970-talet, samtidigt som kvinnorörelsen verkligen exploderade. Hans fotografier avbildade kvinnor som uttalade sexuella subjekt – självsäkra rovdjur som tog för sig på ett utmanande "okvinnligt" sätt. Åsikterna har gått isär om han var en klassisk voyeur med pornografisk blick eller en av de största fotograferna som dessutom visar en kvinna som vet vad hon vill. Roligt eller upprörande? Förnedrande eller inte?

Det är lätt att ha förutfattade meningar eftersom han uttalat att han är en pornograf i dokumentären ”Helmut by June”, som fotografens änka June Newton färdigställde efter hans död 2004. Kommentaren var typisk för Newton, han ville provocera och ironisera. Han var pionjären bakom dagens sexualiserade modebilder och exploaterade kvinnor i snygga iscensättningar men det är inte hela sanningen.

”Helmut lekte med manliga och kvinnliga könsroller och övergången däremellan”

På plats på Fotografiska är den svenska modellen Gunilla Bergström som var en av Newtons mest använda modeller. Hon var i 20-årsåldern när hon arbetade med Helmut Newton som var en av de första fotograferna hon jobbade med.

– Jag var rädd och nervös men det var väldigt kul att jobba med Helmut. Jag hade stor respekt för honom samtidigt som han fick mig att känna mig trygg och självsäker.

Ett av Newtons mest kända foton ”Bergstrom over Paris” från 1976 föreställer Gunilla som ligger naken på ett hotellrum i Paris och blottar sin rumpa för oss samtidigt som hon speglar sig i en spegel. Vid en snabb anblick är hon objektet men blir snabbt subjektet med ett stort S eftersom hon tittar på sig själv.

Gunilla Bergström ser sig själv se sig själv. Helmut Newton är en av de första fotograferna hon arbetade med som modell.

Många modefotografier på utställningen består av en kvinnlig blick där det är kvinnan som är den påklädda och iakttar de nakna männen som ligger och poserar, exempelvis på ett foto står en kvinna som oblygt väljer ut sitt byte bland de nakna italienska strandraggarna.

På vissa foton är det kvinnor som är de dominanta och tar saken i egna händer (exempelvis: på ett foto kedjar kvinnor fast en man och piskar honom) medan de på andra är beroende av mannen (en naken kvinna bredvid en kostymnisse). I många bilder laborerar Newton med påklätt kontra naket, dominant kontra undergiven precis som han laborerar med manligt och kvinnligt.

Chefkurator Matthias Harder från Helmut Newton Foundation i Berlin är också med på presentationen och han berättar om ett av Newtons mest ikoniska fotografier: en kvinnodandy i den franske modeskaparen Yves Saint Laurents numera klassiska damsmoking på en gata i nattens Paris. Bilden är från 1975 och är ett varsel om den självständighet och valfrihet som kvinnor skulle kämpa sig till och som hade satts i rörelse under 70-talet.

– Det är ingen big deal nu med kostymer på kvinnor men DÅ var det en big deal. Helmut lekte med manliga och kvinnliga könsroller och övergången däremellan.

En annan av hans mest kända fotografier ”Tied-up Torso” från 1980 visar också upp en androgyn kvinna som ifrågasätter könsrollerna. Kvinnan, med latexhandskar och rep kring överkroppen, spänner sina muskler och tittar beslutsamt bort från kameran.

Det finns flera foton där par, bestående av två kvinnor, möts i ett sexuellt möte helt utan någon tanke på möjliga voyeurer bakom kameran. På exempelvis ett foto från 1979 står två kvinnor i en hotellkorridor och tänder varandras cigaretter på ett utmanande sätt.

Debatten om huruvida Newtons modeller är objekt eller subjekt har pågått i decennier. Han har fått skarp kritik från feministiskt håll, medan andra har hävdat att Newtons kvinnor utstrålar styrka, makt och personlighet – nakenheten till trots. Det som slår mig när jag ser de nakna kvinnorna är att de inte förskönats utan de har hår, prickar och är i naturlig storlek, något som vi sällan ser i dagens modetidningar. Detta upprepas i Newtons foton, vare sig det är för Franska Vogue eller ett vanligt kändisporträtt. Bland Newtons fotografier finns det inga tjejer som spelar på sin oskuldsfullhet á la David La Chapelle utan här presenteras kvinnor (ofta äldre) som den moderna kvinnan vilket kännetecknas av självständighet, självsäkerhet och stolthet oavsett om hon har kläder på sig eller inte. Som Min-Jung Jonsson uttrycker det:

– Jag tittar på de här kvinnorna och känner styrka, de ger mig kraft.

Visst iscensätter Helmut fantasier och sexuella begär men det innebär inte nödvändigtvis att kvinnorna är undergivna genom Newtons lins. Modeoraklet Lotta Lewenhaupt fanns bland de inbjudna gästerna och efter presentationen diskuterade vi Helmut Newton och hans rykte om att vara anti-feminist. Lotta replikerar snabbt ”han är feminist och samtidigt en humoristisk snuskhummer”. Med de orden lämnar jag utställningen och jag kan bara hålla med Lotta, Newtons konstnärskap är precis som det mesta – komplext och kontrastrikt.

FAKTA/Helmut Newton

Helmut Newton (född: född Helmut Neustädter) föddes i Berlin 1920. Han gick som lärling hos en fotograf innan han fick lämna Tyskland 1938 på grund av sin judiska härkomst. Efter kriget bosatte han sig i Australien och inledde sin bana som modefotograf, för bland andra australiska Vogue. 1948 gifte han sig med skådespelaren (och sedermera fotografen) June Brown. På 60-talet bosatte sig paret i Paris, där Newton fick sitt stora genombrott.

Den 83-årige Newton förlorade kontrollen över sin Cadillac utanför det legendariska Hotel Chateau Marmont i Beverly Hills och körde in i en vägg och avled på sjukhuset. Ett par månader senare publicerades Newtons sista bilder i Vogue. Strax innan hans död 2004 öppnade hans fotografiska museum i Berlin, i ett gammalt kasino bakom Bahnhof Zoo, ”Helmut Newton Foundation”.

Sigourney Weaver, Catherine Deneuve, Jane Birkin, Charlotte Rampling, Andy Warhol, Isabelle Huppert och Karl Lagerfeld är några av de kända porträtten som finns att se på utställningen.

Utställningen på Fotografiska i Stockholm pågår mellan den 31 maj och den 29 september. Museet visar även June Newtons dokumentärfilm "Helmut by June", som färdigställdes efter hans död.

Texten publicerades på Feministiskt Perspektiv.



Reklamikon som brinner för feministisk förändring


Lika sexistisk och konservativ som på 1960-talet. Så beskriver Cindy Gallop dagens reklambransch, som hon har gjort till sin mission att förändra. Hon gillar att få saker att explodera och är inte bara omtalad för framgångsrika affärer utan också för det okonventionella projektet – MakeLoveNotPorn.tv. Rebecca Unnerud var på hennes fullsatta framträdande på Hall of Femmes i Stockholm.


I förra veckan hade projektet "Hall of Femmes" sin final med "Design Talks" på Moderna museet. Till tvådagarsseminariet var idel världsnamn, inom design, reklam, konst och mode, inbjudna för att tala, exempelvis Cindy Gallop. Reklammakaren Gallop höll ett bejublat seminarium om dagens reklambransch som hon anser är lika sexistisk och konservativ som på 1960-talet. Och så pratade hon självklart om sitt nyskapande och omdebatterade projekt MakeLoveNotPorn!

Hall of Femmes är ett kunskapsprojekt som vill lyfta fram kvinnor inom art direction och design. Projektet består av olika delar: en bokserie, en hemsida, en blogg, podcasts och så Design Talks - en tvådagarsfestival på Moderna museet med internationella föreläsare från det absoluta toppskiktet. Projektet föddes 2009 ur en personlig önskan hos Angela Tillman Sperandio och Samira Bouabana att hitta förebilder inom design.

De arbetar själva i reklambranschen och de letade efter äldre kvinnliga förebilder eftersom de enda de kände till var män eller yngre kvinnor. De gjorde egna efterforskningar, läste böcker och tidningar för att hitta äldre kvinnliga designers i världen. På bara tre år har de gett ut åtta böcker där de lyft fram några av de mäktigaste (men ack så okända) kvinnorna inom konst och design som nu fått sin rättmätiga uppmärksamhet.

Välbesökt framträdande

Några av kvinnorna som talade under dessa dagar var konstnären Barbara Kruger, art director på Vanity Fair och Harpers Bazaars Ruth Ansel, Penny Martin, chefredaktör för The Gentlewoman, Jennifer Daniel, grafisk chef på Bloomberg Businessweek, svenska designern Ann Sofie-Back och Cindy Gallop – varumärkesstrateg. Gallop har beskrivits som en renässanskvinna; marknadsföringssnille, entreprenör, affärskonsult och en brinnande feminist.

Hon är känd som en inspirerande talare med sina föreläsningar om reklam, marknadsföring och framtidsanalys.

Cindy Gallop påbörjade en framgångsrik reklamkarriär i London under 80-talet på byrån BBH, där hon ansvarade för globala konton som Coca-Cola, Ray Ban och Polaroid. Hon startade sedan upp BBH:s kontor i Singapore och vidare BBH New York. Sedan 2005 arbetar hon som konsult, coach och entreprenör inom branding och marknadsföring. Hon jobbar i New York men resten av hennes team finns över hela världen. 2003 röstades hon fram till Advertising Woman of the Year.

Det är Cindy Gallops första besök i Stockholm och hon möts av ett fullsatt auditorium. Hon inleder med att berätta att hon är mäkta imponerad över den cocktail-lista som barchefen på Lydmar har komponerat där alla drinkarna är döpta efter talarna i Design Talks. Hennes drink innehöll gin och hon gillade den men påpekar att ”Barbara Krugers är också god”.

Pratar om porr

Cindy Gallop gjorde ett av 2009 års mest omtalade TED Talks när hon presenterade sitt nyskapande projekt MakeLoveNotPorn, grundat med syftet att krossa de myter omkring sex som skapas av pornografi. Efter det har MakeLoveNotPorn.tv startat där verkligt sex med ”vanliga” människor visas. Gallup menar att det inte är som andra porrsajter utan den vill visa hur det går till i verkligheten "in all its funny, silly, glory, messy, ridiculous human-ness”. Syftet med sajten är att ta upp hur porr har blivit dagens sexualundervisning och hur det påverkar ungas självbild. Hon vill motverka budskapen som den vanliga porren sänder ut.

– Jag vill gå ifrån porrvärlden till den riktiga världen. Jag pratar om sådant som ingen annan vågar och får epost från hela världen där unga frågar om råd angående sitt sexliv. Jag tror på en öppen, ärlig dialog om sex. Mitt budskap med sajten kan kokas ner till en sak: prata om det. Prata om det generellt och offentligt men också intimt.

Själv är hon 53 år och har blivit lika kontroversiell för sitt privatliv som för sina modiga idéer i reklambranschen. Hon har aldrig gjort en hemlighet av att hon uteslutande dejtar yngre män. Hon berättar om alla föreställningar som finns hur äldre kvinnor ska se ut, vara och vilka de ska dejta. Hon har själv aldrig varit gift och aldrig velat det, precis som hon aldrig haft en önskan om barn.

– Det finns inte tillräckligt med förebilder för hur man kan leva som kvinna.

”Be that bitch”

Det hörs att hon är väldigt hängiven när hon pratar om sitt yrke. Hon berättar att allmänheten ofta ser reklam som något de hatar generellt men älskar specifikt (”but love in particular”). Hon menar att det är viktigt att identifiera sin passion oavsett bransch, vad du älskar och vad du är bra på och identifiera förutsättningarna, vilka personer du jobbar bäst med, under vilka timmar, platser och så vidare. Sedan ska du förena detta vilket leder till att det inte känns som att du jobbar. Hon kallar sig själv en action-oriented person och ”action branding – jag är vad jag gör”.

90 procent är män i reklambranschen, ett tydligt manlighetspräglat territorium. Cindy pratar om dagens reklambransch som lika sexistisk och fundamentalistisk som på 1960-talet. Hon riktar sig under en del av seminariet till männen i publiken. Hon hade uttryckligen sagt innan Design Talks att hon hoppades att många män skulle komma och lyssna på henne för hon menar att om vi inte når männen kommer inget att förändras.

– Vi lever i en värld där mallen är en man. Det är bekvämt att arbeta, anställa och hänga med sådana som är som er själva. Men män, ni måste våga det som är obekvämt. Ni måste våga ställa tuffa frågor i era företag och i verkliga livet. Kvinnor har andra synsätt, perspektiv och tankar. Kvinnor har ett annat sätt att driva affärer som är minst lika bra som männens, säger hon och tittar ut över männen.

Hon diskuterar vidare att det handlar om att samarbeta och att förändra näringslivet ("redesign business"). Hon pratar om föräldraskap och att män inte kan ana hur mycket mer de kommer gilla att leva och arbeta i en värld där det är 50/50 lika. I den värld vi lever nu kan inte kvinnor vinna, säger hon och riktar sig till kvinnorna i publiken. Hon berättar att samhället gör att vi kvinnor känner oss osäkra. Kvinnor döms av media, populärkultur, män, andra kvinnor och oss själva. Det klankas ner på hur vi klär oss, ser ut och talar. Hon uppmanar oss att "be that bitch", om du tror att något är rätt – gör det. Som kvinna vill du kanske uppfylla samhällets krav på hur du ska vara som kvinna genom att vara charmig och feminin men att vara en bitch gör att du når längre.

Motiverande passion

Efter Cindys tal ställer samtalsledaren Christina Knight några frågor, bland annat vem som är hennes favoritbitch och hon svarar ”alla som vågar säga vad de tycker”.

– Jag gillar att spränga grejer ("I like to blow shit up"). Jag är näringslivets Michael Bay, säger hon och syftar på Hollywood-regissören som väljer action framför realistiska dramer, med ett blandat resultat. Hon förklarar att hon ”experimenterar, testar, felar och börjar om”.

Hon får frågan hur hon orkar.

– Jag har hittat min passion. Jag har en ”du ska banne mig få se”-lista på personer som jag vill visa att jag klarar vad som helst för. Det gör mig motiverad.

Hon uppmanar alla att gå tillbaka till sina företag och skapa förändring. Hon säger att vi ska våga säga vad vi egentligen vill i offentliga sammanhang.

– Om du vet att ingen kommer att lyssna, berätta inte för någon annan utan gör det själv istället, säger hon och möts av en rungande applåd från publiken.

Jag kom till Cindy Gallops seminarium alldeles uttröttad men gick därifrån fylld av energi. Hon formligen sprutar ur sig idéer och uppmaningar kring hur reklambranschen måste ta sitt ansvar för att göra världen till ett bättre ställe – men också för att få världen att tycka att reklambranschen har ett existensberättigande. Hon känns – precis som hela Design Talks– som någon som helst inte vill prata om jämställdhet utan istället gå till handling för att skapa en värld där kvinnor och män kan jobba tillsammans och på lika villkor.



FAKTA Hall of Femmes, Design Talks och Cindy Gallop

Tre frågor till Hall of Femmes projektledare Elin Trogen:

Varför valde ni att ta in Cindy Gallop som en av era talare?

– Cindy är en fenomenal kombination av businesshuvud, feminism och inspiratör. Hon använder sin feministiska vinkel i allt hon tar för sig och blir på så sätt en fantastisk förebild för alla inom reklam/kommunikationsbranschen. Hon är också en mycket bra föreläsare.

Varför är hon viktig för feminismen?

– Hon påverkar utvecklingen i affärsvärlden och förespråkar feminism och jämställdhet på ett positivt och konstruktivt sätt. Hon är också mer praktisk och mindre teoretisk, hennes vinkel är enkel att ta till sig för alla.

Vad händer nu med Hall of Femmes?

– Lyckorus efter två fantastiska dagar, efterarbetet med dokumentationen av Design Talks, arbetet med vår bokserie samt att fortsätta samtalen omkring framtidens design- och kommunikationsbransch med våra samarbetspartners och andra beslutsfattare. Vi har precis spikat att vi gör ett nytt Design Talks men mer än så kan jag inte säga just nu. Vi är som sagt fortfarande helt matta av lycka efter förra veckans inspirerande och positiva dagar.

Prenumerera på Feministiskt Perspektiv eller ge bort en prenumeration. !!!


I Cannes idag bjöd Filminstitutet in till en pressträff med anledning av 50-årsjubiléet och utlovade en utmaning till filmvärlden i stället för ett jubileumsfyrverkeri.

Mer än 1000 filmer har tävlat om Guldpalmen i Cannes de senaste 50 åren – 54 av dem har varit regisserade av kvinnor. En av dem har vunnit, och det var 20 år sedan. Fyra personer av de över 400 som nominerats till en Oscar för bästa regi har varit kvinnor. En av dem har vunnit.

I Sverige har kvinnor regisserat ca 10 % av alla långfilmer de senaste 50 åren. Åtta kvinnor har vunnit Guldbagge för bästa regi de senaste 50 åren, fem av dem det senaste decenniet.

Anna Serner, Filminstitutets VD:

– Det här duger inte. Filmen är den kanske viktigaste kulturformen, den påverkar vårt samhälle och hjälper oss att förstå oss själva och vår tid. Därför måste allas röster höras och allas berättelser berättas. Annars kommer filmen inte vara relevant i framtiden.

Efter det presenterade Anna Serner det svenska målet om en jämställd filmbransch och Filminstitutets fempunktsprogram för förändring – finns i sin helhet här  - och riktade sig sen till hela filmvärlden med frågan: Hur jobbar ni? Hur uppnår vi tillsammans förändring?

Utmaningen riktade sig till filmfestivaler, filminstitut och fonder, och alla som gör film.

– I Sverige är filmvärlden, helt berättigat, kritiserad för bristande jämställdhet. Men samtidigt framstår vi för många andra länder som föregångare och ”best practice” då vi har bättre siffror och en strategi. Vi får redan inbjudningar från hela världen för att komma och prata om hur vi gör. Därför kändes det relevant att presentera detta i Cannes.

Ytterligare en nyhet presenterades på temat film och samhälle: sajten Augmented Society – det vill säga ”förstärkt samhälle”. Här bjuds personer in att kommentera dagsaktuella händelser eller ämnen med en filmreferens.

– Alla har nog sagt "det är som på film" någon gång. Men film hjälper oss också att förstå det som händer omkring oss. I dessa tider känns det viktigt. Det är det vi vill lyfta fram med den här sajten, med både allvar och humor.

Först ut är temat jämställdhet och premiärskribenter är Benny Andersson, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och Anna Serner. Under veckan kommer bl a EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson och Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård att medverka.




Vad tror ni om det här?

Jag är så glad att Sverige ligger i framkant när det gäller jämställdhet, både i teori och praktik och det speglar självklart även det svenska filmklimatet. Men, precis som övriga världen, visar siffrorna att vi har lång väg kvar och att vi ständigt måste kämpa för att saker och ting inte ska vara "som de alltid varit".