Skådespelare


Idag släpps sommarnumret av MovieZine som finns att hämta gratis i 1200 butiker över hela landet. Se här var du kan hämta tidningen.

Jag har intervjuat Adam Lundgren (texten går att läsas på webben också), Edda Magnason och skrivit om framgångssagan MovieZine. Annat fint: intevjuer med Chloë Moretz och Guillermo del Toro.


Grattis MovieZine 10 år!!!



Objektifiering, glorifierat våld, droger och brott – Spring Breakers är "girl power" och gubbsjuka i ett, konstaterar Rebecca Unnerud. Hon har sett filmen, som har premiär på midsommardagen, och hittat feministiskt intressanta glimtar som hon anser att regissören Harmony Korine borde ha vågat fördjupa.


Vissa filmer är svåra att föreställa sig innan. Det spelar ingen roll att jag sett både trailern och foton ur filmen. Men med manusförfattaren bakom kontroversiella filmer som "Ken Park" och "Kids"borde jag ha anat. Harmony Korine har i nämnda filmer tagit upp kontroversiella ämnen som incest, självmord, våld, droger (av minderåriga) och även i "Spring Breakers" finns flera av dessa ingredienser med, och nakenheten förstås.

Filmen handlar om kompisarna Brit, Candy och Cotty som drömmer om att åka på Spring Break, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka i Florida, men har inte råd. De bestämmer sig för att råna en snabbmatsrestaurang för att finansiera sin resa och snart är de, tillsammans med den religiösa barndomsvännen Faith, på väg. Efter en tids festande kommer verkligheten ikapp dem och de arresteras och hamnar i fängelse. Till deras räddning (?) kommer knarklangaren och småganstern Alien (James Franco), han betalar deras borgen och tar med de på ett äventyr som innefattar sex, droger och våld.

"Spring Breakers" inleds med (många!) närbilder på nakna kvinnobröst- och rumpor som blir översköljda av öl. Objektiferingen blir snabbt provocerande och sen tröttsam, det känns som en långdragen musikvideo med nakna tjejer och sprit. Hur och när ska filmen egentligen landa?


Stannar på ytan

Den blir bättre när vi får lära känna de uttråkade tjejerna och deras längtan efter kickar, oavsett pris. Skådespelarna Selena Gomez och Vanessa Hudgens har tidigare gjort sig kända som Hollywoods största och sötaste barnstjärnor men har här iklätts helt andra roller. Skådespelarna imponerar i sitt sätt att i ena scenen spela på sin sexighet medan de i den andra ser ut och agerar som de tonåringar som de ska spela. James Franco är genial och det märks att han har roliga dagar på jobbet i rollen som Alien.

Det är en väldigt problematisk film på alla sätt. Det är extremt obalanserat i hur nakna kvinnokroppar zoomas in medan de halvnakna killkropparna runt omkring ständigt befinner sig i periferin. Kvinnorna är sexiga och männen är machokillar.

Precis som att våldet i filmen är glorifierat och draget till sin spets är objektiveringen av kvinnorna det. Det är tydligt att det är genom ett manligt öga man ser filmen och den känns sexistisk. Men kvinnorna är även sexuella subjekt. James Franco är den som har tjejerna i ett stryptag från första stund men när tjejerna övertar makten i flera scener blir filmen intressant ur en feministisk synvinkel. Filmen hade fått högre betyg om Harmony Korine hade vågat gå djupare. Det finns politiska underliggande åsikter där Korine säger något om vår ytliga och rastlösa samtid som går ut på utseende och popkultur.

Hans film kan i korthet beskrivas som att den handlar om 90-talister som blivit hjärntvättade av MTV där alla beter sig som att de är med i en film, musikvideo eller tv-spel. En av tjejerna säger till en av de andra tjejerna innan rånet: "Just fuckin’ pretend it’s a video game. Act like you’re in a movie or something." Jag trodde dock att han skulle våga säga något om all nakenhet och sexism, inte bara visa den. Nu är det framförallt en visuell berg-och dalbana med ett fantastiskt foto som ramas in av neonfärgat ljus.


Ilsket slut

Musiken är en stor del i historieberättandet (mycket bra electro-musik av Skrillex) och precis som filmen i stort är den fylld av populärkulturella referenser, exempelvis två låtar av Britney Spears förekommer. En av dessa låtar är med i en av filmen absolut bästa scener: James Franco sitter vid ett piano och sjunger till tonerna av balladen "Everytime" medan han har bikinibrudarna dansande omkring, de är beväpnade och har rosa rånarluvar med enhörningar på sig. Det är bisarrt, skrattretande och otäckt på samma gång, en känsla som egentligen genomsyrar hela filmen.

Den påminner stundtals om Zack Snyders "Sucker Punch", de är båda stilistisk porr som för tankarna till musikvideor och handlar om sexiga tjejer, i avklädda outfits, med vapen. Den är girlpower och gubbsjuk på samma gång. Precis som med "Ken Park" och "Kids" är jag övertygad om att "Spring Breakers" kommer att bli både hatad och älskad. Själv gör jag ingetdera men filmens final gör att den går från ganska meningslös till feministiskt ilsken och det gillar jag.

Det är ingen "Thelma & Louise" där huvudkaraktärerna går att identifiera sig med men det är ändå skönt befriande att tre filmer om kvinnliga kriminella gäng ("Spring Breakers", "Foxfire" och "The Bling Ring") haft biopremiär de senaste veckorna. Kvinnorna får huvudrollerna som egoistiska subjekt utan ett uns av försonande drag inom sig. Det är en motvikt till alla filmer där tjejen är hänvisade till birollerna som den väna flickvännen/frun alternativt den sexiga älskarinnan/prostituerade.

Texten publicerades i veckans Feministiskt Perspektiv!

Jag har en förkärlek för filmer som blandar journalistik med politik. Det finns en rad filmer (såväl nya som klassiker) som jag älskar, exempelvis "All the President´s Men", "The Girl with the Dragon Tattoo", "State of play", "The China Syndrome", "Michael Clayton", "Pelican Brief" och ”The Ghost Writer”. Jag är intresserad av både journalistik- och politikvärlden och får därför extra allt i denna genre som ofta båda är spännande och smarta. Mina förväntningar är därför höga på "The Company You Keep" även filmen inte har fått bejublad kritik.  

Den är baserad på boken med samma namn som nu manusförfattaren Lem Dobbs förvandlat till en film. En av huvudkaraktärerna i filmen är den unga och drivna journalisten Ben Shepard (Shia LaBeouf) som får en stor story i sitt knä när Sharon Solarz (Susan Sarandon) - en före detta del av en den militanta vänsterorganisationen "Weather Underground" - blir arresterad av polisen. Sharon var en av de WU-medlemmar som var involverade i ett bankrån på 70-talet som krävde livet på en säkerhetsvakt och har därför jagats av FBI i drygt 30 år. Ben gräver djupare i affären och börjar snart intressera sig för advokaten Jim Grant (Robert Redford) vars pappersspår misstänksamt nog inte börjar förrän 1979, innan dess är det tomt.

Shia LaBeouf är ingen favorit hos mig men i rollen som journalist passar han perfekt, hans Ben Shepard är charmig och irriterande på samma gång. I birollerna syns legender som Richard Jenkins, Julie Christie, Brendan Gleeson, Susan Sarandon Chris Cooper, Stanley Tucci och Nick Nolte och de briljerar alla i de få scener de är med i. Brit Marling (”Abitrage”) har en liten men viktig roll och hon är en skådespelare jag ser fram emot att se mer av i framtiden. Robert Redford lyckas alltså regissera sina skådespelare, likaså sig själv – han gör en lågmäld roll precis som filmen i sin helhet är lågmäld. Jag tror att många kan tycka att den är långsam (den är 2 timmar och känns också som det, minst!) men jag tycker om att historien berättas i ett långsamt tempo och att vi som åskådare får lära känna alla karaktärerna. Dock är manuset något fantasilöst, förutsägbart och oengagerat.

Jag känner att jag vill tycka om filmen mer än jag gör för det ser fantastiskt ut på pappret men blir "bara" ett bra slutresultat. Detta thriller/drama ligger och balanserar mellan en trea och fyra, på grund av en ganska svag final och all outnyttjad potential får den en stark trea. Tills vidare.

Betyg: 3+/5

Se filmen här:



I höst ser vi Nicole Kidman i rollen som Grace Kelly i "Grace of Monaco" och samma manusförfattare, Arash Amel, ska nu berätta om en av våra allra största skådespelare genom tiderna: Ingrid Bergman. Amel kommer att förvandla den kommande boken "Seducing Ingrid Bergman" till filmmanus. Här berättas historien om svenskans kärleksaffär med krigsfotografen Robert Capa i Paris efter Andra världskriget.

- Båda filmerna utforskar konsekvenserna av livsförändrande val, gjorda av två av 1900-talets mest berömda kvinnor. Det slog mig att Grace och Ingrid tvingades ta itu med liknande dilemman i förtryckta tider. Grace gav upp men Ingrid vägrade och hamnade i en skandalaffär med Roberto Rossellini och blev den enda skådespelerskan någonsin att fördömas av den amerikanska senaten. Den enda flydde Hollywood, den andra sparkades ut, berättar Arash Amel för Deadline.


Vem som ska spela Ingrid Bergman och Robert Capa, eller regissera deras historia för vita duken, är inte känt än.