Skådespelare

Daniel Craig kommer att fortsätta vara Bond i två filmer. Ryktet säger att han därefter blir utbytt (om det är hans eget val eller andras vet jag ej). Jag är inget stort Bond-fan och tycker att de varit för sexistiska samtidigt som de inte varit tillräckligt spännande och intressanta för att jag ska bry mig nämnvärt. Men så kom "Casino Royale" där karaktärsskådespelaren Daniel Craig bytte plats med den tråkiga Pierce Brosnan och filmerna blev plötsligt bra, inte minst senaste ”Skyfall”. Daniel Craig lyckas, i rollen som Bond, både vara stark och svag (psykiskt som fysiskt) – han blir mänsklig samtidigt som han är Bond med stort B. Jag sörjer dock inte att Craig antagligen inte kommer fortsätta som Bond eftersom jag är sugen på att se honom i andra typer av roller som i hans tidigare karriär (exempelvis i fina "The Mother").

Vem som blir nästa Bond är den stora frågan. Såhär ser betting-listan till Ladbrokes ut, där Idris Elba toppar följt av Michael Fassbender och Tom Hardy. Även Sam Worthington, Henry Cavill och Damian Lewis finns med på listan. Det är väldigt många intressanta namn här hela bunten, förutom Sam Worthington (har sett honom i för lite för att kunna uttala mig) och Henry Cavill (har nog aldrig sett honom i något).

Fassbender vs. Elba


 

Fassbender, Elba, Hardy och Lewis är fyra fantastiska skådespelare och särskilt den förstnämnda skulle lyckas med både den råa, kalla stilen men även ha charmen och utstrålningen för att axla rollen. Men frågan är om jag vill ha Michael Fassbender som Bond för då får jag ju inte se denna karaktärsskådespelare visa sin bredd i andra filmer? Roligast kanske vore om Idris Elba blir vinnaren, det blir i så fall första gången som en mörkhyad skådespelare axlar rollen som världens mest kände underrättelseagent. Det vore på tiden!!

Andra namn som jag skulle ha med på min lista är Jude Law och Clive Owen.


Vilka namn finns på din lista?

 

Sponsrat inlägg


Reklamikon som brinner för feministisk förändring


Lika sexistisk och konservativ som på 1960-talet. Så beskriver Cindy Gallop dagens reklambransch, som hon har gjort till sin mission att förändra. Hon gillar att få saker att explodera och är inte bara omtalad för framgångsrika affärer utan också för det okonventionella projektet – MakeLoveNotPorn.tv. Rebecca Unnerud var på hennes fullsatta framträdande på Hall of Femmes i Stockholm.


I förra veckan hade projektet "Hall of Femmes" sin final med "Design Talks" på Moderna museet. Till tvådagarsseminariet var idel världsnamn, inom design, reklam, konst och mode, inbjudna för att tala, exempelvis Cindy Gallop. Reklammakaren Gallop höll ett bejublat seminarium om dagens reklambransch som hon anser är lika sexistisk och konservativ som på 1960-talet. Och så pratade hon självklart om sitt nyskapande och omdebatterade projekt MakeLoveNotPorn!

Hall of Femmes är ett kunskapsprojekt som vill lyfta fram kvinnor inom art direction och design. Projektet består av olika delar: en bokserie, en hemsida, en blogg, podcasts och så Design Talks - en tvådagarsfestival på Moderna museet med internationella föreläsare från det absoluta toppskiktet. Projektet föddes 2009 ur en personlig önskan hos Angela Tillman Sperandio och Samira Bouabana att hitta förebilder inom design.

De arbetar själva i reklambranschen och de letade efter äldre kvinnliga förebilder eftersom de enda de kände till var män eller yngre kvinnor. De gjorde egna efterforskningar, läste böcker och tidningar för att hitta äldre kvinnliga designers i världen. På bara tre år har de gett ut åtta böcker där de lyft fram några av de mäktigaste (men ack så okända) kvinnorna inom konst och design som nu fått sin rättmätiga uppmärksamhet.

Välbesökt framträdande

Några av kvinnorna som talade under dessa dagar var konstnären Barbara Kruger, art director på Vanity Fair och Harpers Bazaars Ruth Ansel, Penny Martin, chefredaktör för The Gentlewoman, Jennifer Daniel, grafisk chef på Bloomberg Businessweek, svenska designern Ann Sofie-Back och Cindy Gallop – varumärkesstrateg. Gallop har beskrivits som en renässanskvinna; marknadsföringssnille, entreprenör, affärskonsult och en brinnande feminist.

Hon är känd som en inspirerande talare med sina föreläsningar om reklam, marknadsföring och framtidsanalys.

Cindy Gallop påbörjade en framgångsrik reklamkarriär i London under 80-talet på byrån BBH, där hon ansvarade för globala konton som Coca-Cola, Ray Ban och Polaroid. Hon startade sedan upp BBH:s kontor i Singapore och vidare BBH New York. Sedan 2005 arbetar hon som konsult, coach och entreprenör inom branding och marknadsföring. Hon jobbar i New York men resten av hennes team finns över hela världen. 2003 röstades hon fram till Advertising Woman of the Year.

Det är Cindy Gallops första besök i Stockholm och hon möts av ett fullsatt auditorium. Hon inleder med att berätta att hon är mäkta imponerad över den cocktail-lista som barchefen på Lydmar har komponerat där alla drinkarna är döpta efter talarna i Design Talks. Hennes drink innehöll gin och hon gillade den men påpekar att ”Barbara Krugers är också god”.

Pratar om porr

Cindy Gallop gjorde ett av 2009 års mest omtalade TED Talks när hon presenterade sitt nyskapande projekt MakeLoveNotPorn, grundat med syftet att krossa de myter omkring sex som skapas av pornografi. Efter det har MakeLoveNotPorn.tv startat där verkligt sex med ”vanliga” människor visas. Gallup menar att det inte är som andra porrsajter utan den vill visa hur det går till i verkligheten "in all its funny, silly, glory, messy, ridiculous human-ness”. Syftet med sajten är att ta upp hur porr har blivit dagens sexualundervisning och hur det påverkar ungas självbild. Hon vill motverka budskapen som den vanliga porren sänder ut.

– Jag vill gå ifrån porrvärlden till den riktiga världen. Jag pratar om sådant som ingen annan vågar och får epost från hela världen där unga frågar om råd angående sitt sexliv. Jag tror på en öppen, ärlig dialog om sex. Mitt budskap med sajten kan kokas ner till en sak: prata om det. Prata om det generellt och offentligt men också intimt.

Själv är hon 53 år och har blivit lika kontroversiell för sitt privatliv som för sina modiga idéer i reklambranschen. Hon har aldrig gjort en hemlighet av att hon uteslutande dejtar yngre män. Hon berättar om alla föreställningar som finns hur äldre kvinnor ska se ut, vara och vilka de ska dejta. Hon har själv aldrig varit gift och aldrig velat det, precis som hon aldrig haft en önskan om barn.

– Det finns inte tillräckligt med förebilder för hur man kan leva som kvinna.

”Be that bitch”

Det hörs att hon är väldigt hängiven när hon pratar om sitt yrke. Hon berättar att allmänheten ofta ser reklam som något de hatar generellt men älskar specifikt (”but love in particular”). Hon menar att det är viktigt att identifiera sin passion oavsett bransch, vad du älskar och vad du är bra på och identifiera förutsättningarna, vilka personer du jobbar bäst med, under vilka timmar, platser och så vidare. Sedan ska du förena detta vilket leder till att det inte känns som att du jobbar. Hon kallar sig själv en action-oriented person och ”action branding – jag är vad jag gör”.

90 procent är män i reklambranschen, ett tydligt manlighetspräglat territorium. Cindy pratar om dagens reklambransch som lika sexistisk och fundamentalistisk som på 1960-talet. Hon riktar sig under en del av seminariet till männen i publiken. Hon hade uttryckligen sagt innan Design Talks att hon hoppades att många män skulle komma och lyssna på henne för hon menar att om vi inte når männen kommer inget att förändras.

– Vi lever i en värld där mallen är en man. Det är bekvämt att arbeta, anställa och hänga med sådana som är som er själva. Men män, ni måste våga det som är obekvämt. Ni måste våga ställa tuffa frågor i era företag och i verkliga livet. Kvinnor har andra synsätt, perspektiv och tankar. Kvinnor har ett annat sätt att driva affärer som är minst lika bra som männens, säger hon och tittar ut över männen.

Hon diskuterar vidare att det handlar om att samarbeta och att förändra näringslivet ("redesign business"). Hon pratar om föräldraskap och att män inte kan ana hur mycket mer de kommer gilla att leva och arbeta i en värld där det är 50/50 lika. I den värld vi lever nu kan inte kvinnor vinna, säger hon och riktar sig till kvinnorna i publiken. Hon berättar att samhället gör att vi kvinnor känner oss osäkra. Kvinnor döms av media, populärkultur, män, andra kvinnor och oss själva. Det klankas ner på hur vi klär oss, ser ut och talar. Hon uppmanar oss att "be that bitch", om du tror att något är rätt – gör det. Som kvinna vill du kanske uppfylla samhällets krav på hur du ska vara som kvinna genom att vara charmig och feminin men att vara en bitch gör att du når längre.

Motiverande passion

Efter Cindys tal ställer samtalsledaren Christina Knight några frågor, bland annat vem som är hennes favoritbitch och hon svarar ”alla som vågar säga vad de tycker”.

– Jag gillar att spränga grejer ("I like to blow shit up"). Jag är näringslivets Michael Bay, säger hon och syftar på Hollywood-regissören som väljer action framför realistiska dramer, med ett blandat resultat. Hon förklarar att hon ”experimenterar, testar, felar och börjar om”.

Hon får frågan hur hon orkar.

– Jag har hittat min passion. Jag har en ”du ska banne mig få se”-lista på personer som jag vill visa att jag klarar vad som helst för. Det gör mig motiverad.

Hon uppmanar alla att gå tillbaka till sina företag och skapa förändring. Hon säger att vi ska våga säga vad vi egentligen vill i offentliga sammanhang.

– Om du vet att ingen kommer att lyssna, berätta inte för någon annan utan gör det själv istället, säger hon och möts av en rungande applåd från publiken.

Jag kom till Cindy Gallops seminarium alldeles uttröttad men gick därifrån fylld av energi. Hon formligen sprutar ur sig idéer och uppmaningar kring hur reklambranschen måste ta sitt ansvar för att göra världen till ett bättre ställe – men också för att få världen att tycka att reklambranschen har ett existensberättigande. Hon känns – precis som hela Design Talks– som någon som helst inte vill prata om jämställdhet utan istället gå till handling för att skapa en värld där kvinnor och män kan jobba tillsammans och på lika villkor.



FAKTA Hall of Femmes, Design Talks och Cindy Gallop

Tre frågor till Hall of Femmes projektledare Elin Trogen:

Varför valde ni att ta in Cindy Gallop som en av era talare?

– Cindy är en fenomenal kombination av businesshuvud, feminism och inspiratör. Hon använder sin feministiska vinkel i allt hon tar för sig och blir på så sätt en fantastisk förebild för alla inom reklam/kommunikationsbranschen. Hon är också en mycket bra föreläsare.

Varför är hon viktig för feminismen?

– Hon påverkar utvecklingen i affärsvärlden och förespråkar feminism och jämställdhet på ett positivt och konstruktivt sätt. Hon är också mer praktisk och mindre teoretisk, hennes vinkel är enkel att ta till sig för alla.

Vad händer nu med Hall of Femmes?

– Lyckorus efter två fantastiska dagar, efterarbetet med dokumentationen av Design Talks, arbetet med vår bokserie samt att fortsätta samtalen omkring framtidens design- och kommunikationsbransch med våra samarbetspartners och andra beslutsfattare. Vi har precis spikat att vi gör ett nytt Design Talks men mer än så kan jag inte säga just nu. Vi är som sagt fortfarande helt matta av lycka efter förra veckans inspirerande och positiva dagar.

Prenumerera på Feministiskt Perspektiv eller ge bort en prenumeration. !!!

Är hemma och är sjuk sedan i helgen. Jag skriver på två texter (så gott det går) för Feministiskt Perspektiv, en recension av Krigets barn (premiär på fredag) och ett referat av Cindy Gallops seminarium på Design Talks. Texterna kan läsas på bloggen och på Feministiskt Perspektiv imorgon.

Annars sitter jag mest och drömmer mig bort till Cannes där bland annat Edda Magnason (kolla 8:50 in i klippet) och Adam Lundgren (kolla 10:55 in i klippet) gör intervjuer, minglar och spelar för fullt. Mina intervjuer med dessa två begåvade och ödmjuka skådespelare hittar ni i MovieZines sommarnummer (finns ute juli-september).

För att få en Cannes-bevakning måste ni kolla in min kollega Eriks blogg. Han är där och kollar film, gör intervjuer för MovieZines räkning och minglar med skådespelareliten. Han verkar ha sjukt långa och intensiva dagar (7-02) men jag hade gärna bytt ut sjuksoffan mot att hänga med Kristin Scott Thomas och co.

"The Master" kommer ut på dvd i juni och nu är Paul Thomas Anderson och Joaquin Phoenix i full gång med att filma igen, i "Inherent Vice"

Robert Elswit återvänder som fotograf, han belönades med en Oscar för Bästa foto efter "There Will Be Blood", och har filmat Andersons alla filmer utom "The Master".

"Inherent Vice" är en adaption av Thomas Pynchons noir-deckare "Inneboende brist", om en privatdetektiv i 60-talets Los Angeles. Ryktet är att även Charlize Theron finns med i rollistan, hoppas hoppas!!

Har ni sett "The Master"? Den fick ju väldigt blandad kritik för att vara en Paul Thomas Anderson-film (som annars är idel kritikerhyllad efter filmer som "Boogie Nights", "Magnolia" och "There Will Be Blood"). Jag tycker den är bra, det finns mycket som jag inte tycker om men den är mer än sevärd.

Här följer min recension som jag skrev i november efter har sett filmen på Stockholm filmfestival:

Höga förväntningar är som bekant inte det bästa. De kan krossa resor, relationer, jobb och ja, en film. Men eftersom jag är en drömmare (dock även en cyniker) så går jag omkring med förväntningar allt för ofta, så även när jag såg Paul Thomas Andersons "The Master". Den pressvisades för en full salong på biografen Victoria och det verkade inte bara vara jag som hade förväntningar utan det hägrade i luften. "Magnolia" är en av mina favoritfilmer och hans senaste "There Will Be Blood" är imponerande på alla sätt men jag blev inte helt blown away av den som många vänner och kritiker. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om "The Master" fast det snart har gått en vecka sedan jag såg den. Den gör mig ganska mållös och den är svår att betygsätta. Jag ser det dock som ett ganska gott betyg eftersom jag gillar filmer som inte är självklara och enkla.

I filmens början möter vi den vilsne, alkoholiserade och excentriske Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som efter en tung barndom och andra världskrigets fasor mest lever ett dekadent liv. Han driver runt och tar diverse ströjobb här och där och av en slump hamnar han på en annan båt där han möter Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) som kallas mästaren av de andra. Lancaster är en populär, karismatisk man och ledaren av "the Cause" - en rörelse med en liten tillika trogen skara följare. Dodd tar in Freddie under sina vingar och bestämmer sig för att hjälpa honom komma på rätt bana igen - bort från sexmissbruk, alkoholism och otrygghet. Joaquin Phoenix och Philip Seymor Hoffman är självklart fantastiska som alltid, de kan vara två av Hollywoods mest kraftfulla skådespelare, och rollerna som Freddie och Lancaster är som skrivna för dem. Men jag tycker att Amy Adams i rollen som ”sektfrun” gör den bästa rollprestationen trots att hon inte får lika mycket speltid som de andra. Adams har tidigare fått spela snälla roller i filmer som "Catch me if you can", "Doubt" (där hon också spelar mot Philip Seymor Hoffman) och "Sunshine Cleaning". Här gör hon en roll hon aldrig gjort innan och i skiftningen mellan att vara mjuk och otäck, dess oförutsägbarhet, visar hon sin stora kapacitet.

Filmen styrs av denna järntrio som gör kanske sina bästa skådespelarinsatser någonsin men tyvärr är inte historien lika bra. Den svajar här och där och stundtals känns filmen långsam. Jag tycker inte att filmen är fantastisk som helhet men i vissa scener (när det blir tydligt hur Freddie duperats) visar Paul Thomas Anderson att han är en av världens bästa regissörer. Filmen känns ju också intressant just för dess likhet med Scientologin. Likheterna mellan Lancaster Dodd och Scientologins grundare L. Ron Hubbard finns där (utseende, karismatiska ledare och företräder olika religioner) men detta kan appliceieras på i princip vilken rörelse som helst. Det handlar inte om onda utan godtrogna, nedbrutna människor som söker någon som kan styra deras liv. En sådan människa är ofta en karismatisk och retoriskt skicklig människa och då kan det gå hur långt som helst, som Hitler eller Helge Fossmo. Filmen har väldigt intressanta frågeställningar men blir aldrig lika skrämmande eller uppslukande som på pappret. Därför är "The Master" "bara" en bra film och förväntningarna infriades således inte.

Betyg: -4

Fråga: Paul Thomas Anderson regisserade Tom Cruise i "Magnolia" där Cruise gjorde en av sina bästa rollprestationer hittills. Är de vänner? Eftersom Cruise är medlem i Scientologin och verkar vara konservatismen personifierad tvivlar jag på det. Det går inte att komma ifrån att filmen, då Scientologin ifrågasätts och Katie Holmes flyr med deras gemensamma barn, kommer ganska lägligt. Även om filmen handlar om sekter, ledare och dess konsekvenser i allmänhet.

The Master fick tre Oscarsnomineringar, Philip Seymor Hoffman (bästa biroll), Joaquin Phoenix (bästa biroll) och Amy Adams (bästa biroll).



En blek kopia av otaliga Gangsterklassiker

Eftersom jag läst en del recensioner innan jag såg "Gangster Squad" så visste jag att det inte var ett mästerverk á la "Chinatown"  som jag skulle se. Roman Polanskis "Chinatown" innehåller riktigt snygga scener, fantastiskt skådespeleri från Jack Nicholson och Faye Dunaway men framförallt - den har en riktigt bra historia med mångfacetterade karaktärer. "Gangster Squad" lyckas med det förstnämnda men det är si och så med resten.

Filmen (som är baserad på en sann historia) skildrar gangstern Mickey Cohens (Sean Penn) terror av Los Angeles på 1940-talet och hur den ärliga snuten John O'Mara (Josh Brolin), en av få icke-korrumperade inom stadens poliskår, startar en hemlig styrka för att sänka maffiabossen på uppmaning av polischefen (Nick Nolte). Med sig får han bland annat polisen Jerry (Ryan Gosling) som lämpligt nog har en affär med Cohens älskarinna (Emma Stone). En bra grundhistoria men jag hade gärna velat lära känna karaktärerna bättre för att kunna säga något mer än att det "bara" är en fantastiskt snygg film. Filmens dialog känns ibland styltig och krystad medan den stuntals lyckas vara både cool och rolig i sin träffsäkerhet.

Trots en oerhört mäktig skådespelarensemble som Sean Penn, Ryan Gosling, Nick Nolte, Emma Stone, Giovanni Ribisi och Josh Brolin är skådespeleriet ojämnt. Jag har lite problem med Sean Penns Mickey Cohen som ibland känns lite mer som en karikatyr än en karaktär. Det är svårt att avgöra om det är Penn som spelar över eller om det är en illa skriven karaktär. Eftersom jag är ett Penn-fan tror jag mer på det sistnämnda. Giovanni Ribisi, som den smarta Conway och poliserna spelad av Josh Brolin och Ryan Gosling är de skådespelarprestationer jag tycker bäst om och det är också deras karaktärer vi får lära känna, åtminstone lite.

Mireille Enos (motspelaren till Joel Kinnaman i "The Killing") gör ett fint porträtt som Johns fru Connie och äger de få scener hon är med i. Hon har en stor roll i kommande Brad Pitt-filmen "World War Z"  och det ska bli spännande att följa henne i framtiden. Emma Stones femme fatale (liknande Rita Hayworth) är ganska slätstruken i jämförelse med kända femme fatales som Kim Basinger i "L.A Confidential" , Sharon Stone i "Casino" , Michelle Pfeiffer i "Scarface"  och Faye Dunaway i "Bonnie and Clyde"  även om hennes karaktär Grace Faraday står för en viktig del i filmens upplösning. Filmen påminner för övrigt både om "L.A Confidential"  och "The Untouchables"  men blir bara en blek kopia som gör mig sugen på att se om nämnda filmer.

"Gangster Squad" är skamlöst underhållande och innehåller coola actionsekvenser, häftiga miljöer, eleganta kläder och snygga skådespelare som Emma Stone och Ryan Gosling. Tidsandan speglas i kostymer och scenografi och skapar nostalgikänslor. Regissören Ruben Fleischer (som tidigare har regisserat "Zombieland") har dock valt yta framför innehåll och substans, jag hade hoppats på en balans mellan de två, likt alla de gangsterklassiker som filmen vill efterlikna.

Betyg: 3/5

Filmen finns nu på film2home att hyra.