Att resa är för mig det ultimata sättet att uppleva katharsis. Det är när jag sitter på en flygplats med några extra hjärtslag i minuten som jag verkligen lever. Det är när jag får ta av mig sandalerna för att gå i den lite för heta sanden som jag njuter på riktigt. Det är när jag ser landskap jag längtat efter enda sedan jag såg dem på Discovery Channel som jag inser vad det verkligen är att uppleva.

Just nu drömmer jag enbart om att åka någonannanstans. Det är konstigt egentligen. För mitt livs äventyr pågår just nu. Inspelningen av Stylisterna och mina första månader tillsammans med han som jag älskar mest under samma tak. Men jag drömmer ändå om New York natt efter natt, vaknar och tror att jag hör det karibiska havet, flyger till Australien och blir besviken när jag inser att det bara var ett trick av min fantasi.

Just nu önskar jag mig road tripen jag och Mikael hade tänkt göra nästa sommar. USA från kust till kust. Stanna när magen knorrar, titta där nyfikenheten tar över och njuta av det som sinnet vill njuta utav.

Eftersom Mikael blev sjuk i höst har vi skjutit upp USA-resan ett år och siktar på en ö-resa till sommaren istället. Maträtter jag är lite rädd för, djungel och surfing på turkosa vågor på Bali längtar jag till.

De senaste åren har jag lockats av Afrika, mellanöstern och karibien. Jag har inte känt något sug efter att dela rangliga plaststolar med andra svenskar på en strand i Thailand. Läsa menyer på de nordiska språken. Det handlar inte om snobberi utan om att vilja uppleva kultur utan att VÅR kultur integrerar sönder. Min längtan till Kina och Japan är just därför. För att detta är länder med så stark intigritet och vårdande om det som är sitt. Visst är det påverkat av oss i väst, modifierat och slipat i kanterna. Men det är fortfarande länder som står sin kultur bi.

Jag vill vandra på risfält, se körsbärsblommorna slå ut, betrakta geishorna och äta på de små hålen i väggen där de själva äter.

Men som det är just nu kan jag inte resa någon annanstans än till mina hemtrakter i norr över jul och nyår. I januari börjar inspelningen igen och vem vet vad som händer härnäst? Så tills dess jag kan boka en resa för att stilla min inneboende nyfikenhet för ännu en plats önskar jag mig något som värnar om en del av vårt lands fantastiska kultur. De samiska lovikkavantarna i Conversetappning. Finare kan det inte bli.