Jag tror att mycket i mitt liv kretsar kring trygghet, både privat och i arbetslivet. Känner jag mig otrygg kommer jag ur balans, och mår ganska dåligt. Det kan vara allt ifrån att flyga vilket jag är väldigt rädd för, befinna mig långt hemifrån eller gå hem själv i mörkret på en enslig gata till att känna mig osäker på en relation, ifrågasätta någons motiv, fundera över vad någon tycker om mig, känna att jag presterar dåligt eller vara rädd för att förlora någon eller något jag älskar.

Vi går ju alla igenom olika perioder i livet, jag upplever att de pågår såväl veckovis, som månadsvis och årsvis. På en veckobasis kan det handla om humör, hormoner, människor man möter eller att man bara har en dålig dag. Sen upplever jag att man månadsvis går igenom lite olika flow, vissa månader är livet helt fantastiskt, man har medvind, är med om massa roliga saker, livet är ganska najs och man är glad. Sen kan det komma en period där man ifrågasätter allt, känner sig nere och trött. Vissa månader går man igenom utan att man reflekterar speciellt mycket över huvudtaget, man bara är, likgiltig och lugn.

Det kan vara snabba kast, så väl dagligen som månadsvis... och ibland susar åren förbi utan att man hann stanna upp. Att gå från att älska livet fullt ut till att känna att allt är lite kämpigt behöver inte ta lång tid, men det är nog så livet måste se ut. Mycket är såklart vad man gör det till, hur man väljer att se på saker och att se till att göra det man själv har makten till, för att vara nöjd och tillfreds. Ibland, är det såklart också så att yttre faktorer spelar roll, sådant som vi inte kan kontrollera. Någon vi älskar blir sjuk, det är mycket på jobbet eller att man är olyckligt förälskad.

Sedan jag började uppleva ångest för några år sedan (jag fick min första panikångest-attack i London utan att veta vad i h*lvete det var) har jag periodvis gått hos en psykolog, ibland med klara motiv och mål, ibland för att utvecklas, utforska, förstå mig själv och andra, bli en bättre människa och kunna forma det liv jag vill ha. I samband med detta började jag även läsa mycket böcker inom hälsa och psykologi, jag minns starkt att Hemligheten var en revolutionerande ögonöppnare för mig. Jag var i en period av förändring, och insåg att vi människor aldrig är färdiga. Vi är i konstant rörelse, och för att vara den bästa versionen av sig själv måste man vara villig att utvecklas. Detta kan vara obehaligt, för man tvingas inse att man inte bara har bra sidor, utan också vissa man behöva jobba på - delvis för sin egen skull, men i vissa fall också för andras. Folk som säger "jag är så här" är bland de ocharmigaste jag vet, vi är alla på vårt sätt, det betyder dock inte att vi kan bete oss hur vi vill, och ha det som argument - i alla fall inte om vi vill bli omtyckta.

Hur gör man då när man går igenom de mörka perioderna? Hur hittar man ljuset? I samband med den perioden jag nämner ovan - vilket jag bara kan tolka som ett resultat av psykolog-timmar och läsning - började jag forma ett slags tillförlit till livet. Vissa skulle kanske kalla det naivitet, gör det, men jag tror på att livet blir vad man gör det till. Sen tror jag även att mycket händer av en anledning, och det som ska ske kommer att ske. Är det något jobbigt, kommer lärdomen av det vara meningen. Jag minns att jag dejtade mitt ex, och det var lite oklart om det någonsin skulle bli vi, jag började nog tappa hoppet, men så lutade jag mig mot att allt skulle bli bra. Jag vägrade tro något annat än att livet hade mig om ryggen, jag tänkte att det här kommer att lösa sig. Då var det som om jag slappnade av, jag kände mig trygg i den känslan, varken stressad eller nervös.

Det sättet att tänka, kalla det verktyg eller om du vill va sån; fjanterier, har varit en stor del till varför jag psykiskt klarar mig igenom de jobbigare perioderna bättre idag. Det flyttar inte berg, men mitt mående blir mycket bättre. Jag kan älta något hundra gånger, ifrågasätta saker, känna ångest, men när det blir för mycket tänker jag att det här kommer går bra, det är klart det kommer gå bra, och så vänder jag det oväntade som kan upplevas läskigt, till något spännande istället.

Jag väljer att lita på livet, jag kan inte se det på något annat sätt än att det kommer att gå bra. Det kommer va tufft, säkert förjävligt vissa stunder, men det kommer att gå alldeles utmärkt. Och med den inställningen, kommer man se till att det blir så.

Hur gör ni? Har något verktyg i livet som ni tar fram?