Lillgrabben stod vid diskhon och läste bekymrat på en flaska Yes. Han hade precis diskat klart stekpannan som han använt till sina ägg och bacon.

"Vad är det?" frågade jag honom.

"Jag fick diskmedel i munnen."

"Inte så gott, va?"

"Det står här att man ska undvika att få..."

Jag tar flaskan från honom, häller snabbt en klick i handflatan och slickar upp den. Han tittar med stora ögon på mig och ser helt chockad ut.

"När jag var liten gjorde vi såpbubblevatten med diskmedel, glycerin och socker. Sedan stoppade vi det i munnen och blåste bubblor. Det är helt ofarligt i så små mängder." smaken av diskmedel slår till. Jag grimaserar. "Men det smakar väldigt illa. Fy fan."

Han skrattar till, oron är som bortblåst och han ger mig en tack-pappa-kram. Han går till sitt rum för att göra sin matteläxa på datorn.

Jag tar lite mer diskmedel, börjar blåsa bubblor med munnen och minns min barndom. Inte fan oroade jag mig lika mycket för saker när jag var liten?

*blåser en bubbla*

Eller? Gjorde jag? Och varför i helvete använde vi munnen istället för virade ståltrådsöglor för att blåsa bubblor?

*blåser ännu en bubbla som poppar och jag får en skvätt tvättmedel i ögat... aj...*

Och varför gör jag om det nu? Det smakar fortfarande röv och det är absolut inte lika roligt som det var när jag var liten.

*sköljer munnen*