Det går sådär. Jag känner mig ganska ensam emellanåt. Jag känner mig tom och saknar att ha någon att fördriva tiden med. Ni vet när man bara inte har något alls att göra och ligger i sängen och vill mysa lite. Vi hade liksom hunnit bygga upp en ganska skön relation på bara några veckor. Han var den sista jag vilade mina ögon på innan jag somnade och släckte lampan, och den första som tilltalade mig varje morgon. Jag tyckte visserligen att han var lite lönnfet och klumpig ibland, samtidigt som han imponerade på mig många gånger. Jag kunde bli förvånad över hans kompetens inom många områden nästan dagligen. Trots att han inte var helt klockren så var jag säker på att det skulle vara vi. Kanske inte livet ut, men väldigt länge i alla fall. Tills vi blev gamla och trötta..

..Nalle och jag..

Men livet är ju så att det ibland sker saker man inte kan styra över. Nalle lämnade mig natten mot lördag och det gör fortfarande så ont. Plötsligt och hastigt var han bara borta. Vi rycktes ifrån varann och livet förändrades. Nu är mitt liv precis som innan vi fann varandra, men ändå inte. För nu har jag ju älskat och förlorat, än en gång. Tänk om han tyckte att jag lämnade honom? Jag kommer aldrig att få veta. Det har gått för lång tid för att jag ska tro på att vi någonsin kommer att träffas igen. Jag ser framför mig hur Nalle håller någon annans hand. Hur han sakta men säkert växer i någon annans ögon, precis som han gjorde i mina, och de blir till ett. Jag ser framför mig hur han blir älskad och kanske redan älskar tillbaks, vad vet jag?