Nu kan man lugnt säga att tristessen har tagit vid. Jag känner mig inlåst, som en tysk fånge i en bunker. "Du måste stanna hemma 48 timmar efter att du lagt sista pizzan" fick jag höra idag. Kul. Jättekul. Pröva själv att stänga in ett ADHD barn i en skokartong. Det positiva i det hela är ju att jag givetvis känner mig lite bättre, annars hade jag ju fortfarande vart däckad och knappt märkt av tiden. Jag vet att jag inte är helt frisk ännu men bara vetskapen av att jag MÅSTE vara hemma ger mig damp.

Jag hänger mycket på youtube. Där kan jag lätt försvinna i några timmar. Jag lyssnar på gamla låtar och konstaterar att alla var ganska fula på 80-talet. Men det tycker man säkert att vi också är nu om 20 år. Det är sjukt synd att youtube inte alltid funnits förresten, tänk vad mycket roligare saker man kunnat hitta där då.

Töntiga låtar som är något mellanting och bara tråk är inte min grej. Jag gillar mer när det är tydligt och av eller på, inte som i den här låten nedan. Den lägger jag endast upp för att texten fick mig att tänka till. Jag borde ta mer chanser här i livet. Gällande allt. Det tror jag många borde göra. Men det är läskigt. Jag kan ju inte ens vara med i ett kortspel om jag inte vet att jag förmodligen vinner. Har jag alltid vart såhär? Nu känner jag mig som världens fegis. Har jag aldrig gjort något modigt? Har jag vart instängd här för länge? Ska det vara trettio små små små rosa kaniner som skuttar runt här överallt?