Det är väl naivt att gå runt och tro att livet skulle vara enkelt för en stund, jag vet. Men jag faller jämt tillbaks till de positiva tankarna. Det är kanske därför jag blir så sårad. Gårdagen kan möjligtvis gå till historien för flest tunga saker som kan hända på en och samma dag. Jag kan bara inte låta bli att bli arg. Jag blir så arg så jag blir matt. Varför händer det alltid dom bästa?

Mitt i allt kaos så ringer min livlina som är hundratals mil bort. Livlinan ringer alltid när jag är nära på att tappa det. Precis innan jag faller. Livlinan verkar känna det i sin själ hur långt ifrån varandra vi än är. Det finns något oss emellan som är svårt att beskriva. Sorgen utbyts till någon slags styrka som blir någon slags hopp som blir någon slags glädje i någon slags sorg.

Och allt jag vet när jag stänger mina gröna för kvällen, och när jag öppnade dom imorse, är att det enda alternativ som finns är att kämpa för dem som har det tungt. Och jag hoppas. Jag hoppas innerligt att ingen tar sitt liv förgivet.