Men, stackars lilla blogg. Ska du få lida för att jag har ett uppochnedliv som inte är direkt synkbart med..tja, någonting?

Jag behövde helt enkelt en paus. Jag har bloggat sen jag var 17-18 tror jag och i år fyller jag 25. Den här bloggen har blivit vuxen med mig, den har gett mig möjligheter bortom min vildaste fantasi och den har varit min alldeles egna sfär av saker jag tycker om. Men någonstans tog måsten över och ångesten av att inte hinna med ersatte lyckan av att ha en plats som var som ett pyttelitet eget magasin. Jag döpte bloggen till aenigma då på gymnasiet för att det var min lilla hemlighet. Bloggar var nytt och jag gjorde det enbart för mig själv. Sen blev det stort och fint och fantastiskt (och ibland jobbigt men ändå värt det på något sätt) och mycket vatten har runnit under broarna. Och idag jobbar jag för tillfället heltid på tidning samtidigt som jag gör massor av illustrationsjobb och är stylist. Det är saker jag är så otroligt lycklig över. Men jag måste ärligt talat säga att det också gör mig otroligt trött ibland.

Det behövdes en paus.


Och den här bloggen behöver en omstart. Den ska inte vara en modeblogg. Den ska inte vara någonting specifikt alls tror jag. Den ska vara någonting som den var från början. Saker jag gillar, tycker om och blir löjligt förtjust i. Och därmed antagligen både mode och inredning, saker jag ser när jag jobbar, konst och design, resor och pyssel.


Så jag presenterar mig: Hej, jag heter Kajsa och är snart 25 år gammal och det gör mig skräckslagen för jag var ju nyss 19 och livrädd för livet samtidigt som jag ville sluka det helt. Inte rädd för att jag känner att jag inte levt, tvärtom!, utan för attjag har en inneboende duktig flicka som  dejtar en snubbe som heter Jante och dessa gärna påminner mig om att jag minst borde vara miljonär, ha åstadkommit sju miljoner grejer till och uppfunnit ett cancervaccin OCKSÅ. Jag älskar mode men dör inte för det eftersom jag anser att man inte kan ta någonting ytligt på för stort allvar. Kläder är så fruktansvärt roligt eftersom det är en kreativ förlängning av ens personlighet. 

Jag är uppenbarligen ganska eklektisk eftersom min garderob ser ut som en bohem korsats med en vimsig konstnär och strösslats med lite zigenarfölje. 

När jag är ledig så går jag helst på loppis, tecknar/pysslar/kreerar, åker skidor eller helt enkelt reser jävligt långt bort. Jag är nog egentligen helt OK lycklig så länge jag får vara kreativ.

Jag har absolut inget tålamod, är vansinnigt förälskad i min fästman Mikael, är sjukligt morgontrött, tycker mat är ett nödvändigt ont oftast, är väldigt förtjust att träna men hinner inte så mycket som jag vill och drömmer om att ha ett hus i Skåne och dela min tid mellan det och Stockholm. 

Jag känner mig som en hycklare som jämt vevar med mitt pekfinger sådär hätskt i luften och kläcker ur mig kommentarer om överkonsumtionenssamhället och hur det äcklar mig med slit och slängkultur. Och sen i princip lägger upp en liten miljon med inlägg på nya saker jag köpt. Eh. 

Men till mitt försvar kan det tilläggas att jag köper saker då och då och sen plåtar det efter hand och lägger in allt ungefär samtidigt på bloggen. Sådetså.


För priset av en latte ungefär (vad vet jag om vad en latte kostar egentligen, jag dricker ju inte kaffe förutom när jag tror att jag ska dö vissa tisdagsmornar och shottar en espresso) fick jag dessa skapelser ovan. Nummer ett ska få sig en redesign i form av plexiglasfåglar och de andra använder jag redan friskt såsom de är. 80-talsflåsande neonartade.

Jag erkänner motvilligt och under press att jag ibland tycker att Lana del Rey är okej. Jag tycker fortfarande att hela grejen med henne är ganska pretto och plastigt men samtidigt så tecknar jag jobb väldigt bra till hennes musik av någon outgrundlig anledning. (På samma outgrundliga sätt som musiken till Twin Peaks får mig att somna som ett litet barn)

OCH, som nyfrälst blomsternymf och växtknarkare så ser jag rosenskimrande på hela tanken med blommor-på-huvudet-grejen. Så nu ligger det en hög med loppisshoppade fakeblommor och väntar på att limpistolen ska gå loss. 


Kan bli episkt eftersom jag har helt andra ramar för vad more is more innebär. Och less is more för den delen också. 

Den här tecknade jag ju i höstas i någon sorts Lanainspireratdelirium. 

Vi, jag och handendär jag är ihop med, firade fyra år tillsammans i januari och jag fick en växt. En aloe veraväxt. Tusen gånger bättre än ett fång med rosor om man frågor mig. 

Nu bor den ovanpå långbenta modeller, tillsammans med "vårlökar" och mynta i en plåtburk jag hittade i en övergiven fäbovall. 

I detta skrivande nu infinner sig mitt lekamen (för denna förkylning gör att jag misstänker mig ha en astralkropp som susar runt på andra ställen tillsammans med min alvedonknarkande själ) i Göteborg på den sista utav tre mässor. Min uppsyn går att jämföras med en trubbnosig mops (jag tror starkt på det som en underdog till SS13 looken) och jag tillbringar mestadelen av tiden invirad i ovanvisande tygsjok. Second hand/vintage som vanligt med touch av Zarahalsduk med aztekkomplex.