Vilka jävla pengakåta puckon!

Alltså Stiegs Larssons pappa och bror. Hur fan kan de ens titta på sig själva i spegeln?

Stieg levde i 30 år tillsammans med sin sambo, Eva Gabrielsson. Under sina sista år skrev han Milleniumtrilogin som blev en succé. När han dog så gick allting - enligt lag(?) - till pappan och brodern. Visst, lagligt sätt kanske helt rätt... men moraliskt sett helt förkastligt enligt mig.

De är helt enkelt kåta på pengarna. Pengar för något de inte varit med om att skapa. Om det är någon som kan säga att de varit med alls så är det Stiegs sambo Eva, som levt tillsammans med honom i 30 år. Skällt på honom när han suttit för länge vid skrivmaskinen, pratat med honom när han kört fast eller kramat honom på en dålig dag.

Skäms på er era jävla idioter och ge henne alla rättigheterna. Praktrövhål är vad ni är.

SvD - SvD - SvD - DN -

Hahahaha... läste i AB om fem män som väntade på samma thailändska tjej på flygplatsen. Hon dök givetvis inte upp. Hon är säkerligen inte ens en "hon" utan en snubbe med lite internetvana och talets gåva som tänkte skaffa sig lite gratispengar. Snubbarna hade skickat 13.000 spänn var till henne för biljetten. Hahahaha....

Verkligen... skicka 13.000 spänn till en kvinna de mött på nätet som bor i thailand och vill besöka dem i Sverige?! Och skicka pengar till henne!?! Eller en biljett som går att lösa in mot pengar?!? Hur jävla dum får man bli?

Fast tack kära kärlekskranka gubbar... ni förgyller min dag när jag kan läsa om det i tidningarna. Jag har en bild av er i mitt huvud där ni möttes allihopa vid utropsdisken... med blommor... en av er hade en ring med sig... när ni ser varandra, blommorna i händerna, de förvirrade ansiktsuttrycken och när myntet - plopp! - föll ned och ni insåg att ni är blåsta.

Hahahaha... jag hade kunnat ge 13.000 spänn för att vara med när det hände! Lätt!

AB -

Suck.

Ännu en fredag. Och ännu en gång det där jävla Idol. Det trycks upp i skallen på en. Av någon anledning så är det alltid de som vill titta på skiten som får sin vilja igenom. Sedan sitter man där... med laptopen i knäet, hörlurarna på och lyssnar på tillräckligt stökig musik för att inget ska undslippa in. En liten sköld mot ljudet från tvn.

För skit är det. Det är så jävla dåligt att jag blir irriterad. Folk sitter och hurrar framför apparaterna. Säger "Oooj, vad bra!" om vanliga människor som sjunger. Jag har hört bättre på karaokebarer. Och den som är minst sämst vinner.

I det här landet vet vi tydligen inte vad begreppet "bra" är längre. Vi hyllar mediokerhet till en gräns att det nästan är sjukt. Vill vi ha det så?! Ett land fyllt av några jävla medelmåttor? Är det vår nya religion?!

Dumburken... det finns en anledning till att tv kallas så.

Nej, nu ska jag ha ett glas vin till här vid laptopen.

:D

AB (Schulman och jag är ense om en sak för en gångs skull... spännande... fast det förstås... han kollar ju på skiten... vilket gör mig bättre. Enligt mig.)


vad i hela friden tänkte personalen här...

 

Café Ceder i Malmö. Vi satt och åt lunch med några artister. En kollega kommer ut från toaletten och skrattar. Alla undrar varför men han säger inget. Han bara viftar åt oss att kolla in en sak. Vi hittar den här lappen inne på toaletten. Givetvis tar jag en bild för att dela med mig av på bloggen.

 

Man undrar ju exakt hur de tänkte? Tänk om någon extremt lydig person knallar in och tokbajsar på toaletten och slänger använt papper i papperskorgen. Det verkar inte helt... tja... fräscht? Eller smart.

 

Vad i helvete ledde till att en anställd plötsligt fick för sig att den här lappen var nödvändig?!

 


ugh... Grott-Pezster ser tant i vägen... ugh... Grott-Pezster måste döda...

Här går man och ska handla i affären... så hamnar jag bakom en pensionär som ska betala 48,50 för sina varor. Hon pillar upp sin börs. Börja rota med ett pekfinger och lägger upp mynt på kassan.

"En krona... en till... oh, en tia! En guldpeng som jag kallar dem!" så tittar hon och ler mot kassörskan. Visar upp myntet som om det vore en trofé, tittar på mig leendes och lägger ned det bland de andra mynten i myntskålen. Sedan fortsätter det:

"En krona... en femtioöring... en femma!... en silverpeng! En krona... hur mycket är det nu?"

"17,50..." säger kassörskan med stort tålamod och lutar sig fram för att hjälpa tanten. Tillsammans seeeegar de fram mynten ett och ett... tills kassörskan (äntligen!) utbrister:

"48,50! Sådär!" Tanten tackar för sig och när hon ska vika ihop sin plånbok ser jag dem i hennes plånbok... sedlar! Femtiolappar.... Hundralappar... vad i helve....

Jag vet att man inte ska stressa upp sig för sådana saker... men allvarligt. Stå själv bakom någon som långsamt räknar till 48,50 så ska ni se hur kul det är. En mörk del av mig ville som en grottmänniska klubba tanten med något hårt.... men istället stod jag där tyst och log lite uppmuntrande samtidigt som jag hoppade upp och ned för att få utlopp för min frustration.

Ibland är civilisation riktigt jobbigt.