Från Expressen:

"Många säger att fetman minskar och kanske får vi inte lika många nya feta som tidigare, men i dag är 40–50 procent av svenskarna överviktiga eller feta. Det har aldrig varit så många.
Det forskas mycket, berättar han, men någon ny mirakelmedicin finns inte i sikte."

Nämen? Så "kampen" mot fetman är helt enkelt att tjockisarna just nu sitter i en soffa någonstans och väntar in något slags piller som magiskt ska o-tjockifiera dem? Öh... är inte det där tänket en del av problemet?

Eller är det helt enkelt så det ligger till? Sveriges tjockisar svullar lugnt vidare i väntan på ett piller som ska lösa alla deras problem. Bara hoppet om ett piller gör ju att det inte är lönt att hålla på med motion, kost och sådant trams... tänk bara på PILLRET! Pillret kommer snart! *smasksmask från chipspåsen* När som helst nu! *sluuuurp från Coca-Colan* Vilken dag som helst nu kommer det! Kanske imorgon *smasksmask* *raaaaap*

Detta innebär ÄNNU en ursäkt för fetknopparna:

"Oj, vad fet du har blivit!"

"Det är inte mitt fel. Medicinen är inte klar än."

Tjockisar... finns det någon varelse som är latare? De är så lata att istället för att öka takten lite och röra sig, äta rätt m.m. så propagerar de för att det är en sjukdom när man är tjock. Och en sjukdom botar man minsann inte genom att äta mindre! NEJ! MAN MÅSTE HA PILLER!

Ge mig tre månader, tjugo tjockisar, några tigrar och en löpbana så jävlar ska ni få se på "medicin" som fungerar.

När jag körde hem från jobbet idag så var radion igång. Mest som en slags bakgrundskompis medan jag sorterade tankarna. Plötsligt kände jag igen en låt som någon hemlös snubbe förstörde med sin gitarr. Tankarna malde och jag kom inte på vilken låt han gjorde en dålig cover på. Det svävade där längst bak i huvudet men vägrade komma fram.

Jag försökte placera låten, få fram ett namn på bandet, eller uttyda ord nog att jag kunde googla skiten ur texten när jag kommer hem... 

Låten ledde mina tankar till en sommarkväll, på en god vän vid namn Jonas, på den hårt svartsminkade hårdrockstjejen jag under en kort tid var ihop med och på hennes bästa vän som Jonas helt kärat ned sig i. Jag tror vi var runt 17-18 år. Platsen för det hela smög sig sakta in i skallen och hamnade till slut på plats... en strand utanför Malmö... med två dyra flaskor vin som vi snott från Jonas väldigt upptagna pappas vinkällare, vi hade filtar och en säck med ved som vi "lånat" från Kallbadhusets vedbastu. 

Bara två goda vänner, en lägereld och två tjejer som var lika udda och desperata som vi efter kunskap om vem fan vi egentligen var och om vi någonsin kommer passa in någonstans. Den kvällen var det vi fyra mot natten. I ett rus från ett alldeles för dyrt vin satt vi tillsammans vid elden och lät sommarnatten sakta sänka sig över oss i takt med att elden dog ut. Under hela tiden var det en låt som gick om och om igen...

Det var Accept med "Can't Stand The Night" från albumet "Breaker". Inspelat från en redan på den tiden 10 år gammal vinylskiva som vi "lånat" från någons storebror. Jag tror till och med jag har kvar den någonstans.

Det var en kväll ur mitt liv som jag helt hade glömt bort och som väcktes till liv av den hemlöse snubben på radion som försökte spela låten. Det är ett bra minne.

Samtidigt måste jag säga att om någon sa till mig att jag fick chansen att bli 18 år igen så hade jag vänligt men bestämt tackat nej. I helvete heller jag frivilligt gått igenom all den draman en gång tlll. Fuck no.

"Hejsan! Jag söker den som är ansvarig för er telefoni."

"Jasså, det gör du?" svarar jag.

"Ja, ursäkta... jag uppfattade inte ditt namn."

"Jag sa inte mitt namn. Du presenterade dig inte i telefonen så jag antog att jag inte heller behövde göra det."

"Öh...förlåt, mitt namn är Karl."

"Hej, Karl."

"Hej."

Lång tystnad. Karl tar initiativet efter någon sekund.

"Öh... och du heter?" undrar Karl.

"Sam. Sam Sung." svarar jag.

"Som telefonen?"

"Suck... om jag fått en krona för varje gång någon säger så..."

"Hahaha, förlåt, men det är ett annorlunda namn."

"De säger det."

"I vilket fall... jag sökte den som har hand om er telefoni."

"Ett ögonblick."

Jag håller telefonen en bit från munnen och låtsasropar.

"Sonny! Det är till dig."

Jag gör lite "jag räcker telefonen till någon"-ljud och fortsätter med en annan röst.

"Sonny Ericsson här. Hur kan jag hjälpa dig?"

"Heh..."

Mer tystnad.. irriterat mummel och ljudet av någon som lägger på.

"Stoppa utvisningen!" står det på varje löp jag ser. En 91 år gammal kvinna som är dement ska utvisas och det finns inte en nyhetsredaktion i landet som inte tagit fram de stora kanonerna till kampen om att hon ska få ett uppehållstillstånd. Det hör till saken att nämna att Ganna redan 2003 sökte uppehållstillstånd och fick även då avslag.

Nu talas det, tack vare medias snyftkampanj att vi ska återinföra "sista länken" lagen. En lag som faktiskt sossarna tog bort eftersom det blev för dyrt. Vi har för många asylsökande för att det ska gå ihop. Det kostar nämligen att återinföra den lagen. Mycket. Förstår alla det? Vår sjukvård och äldreomsorg är dessutom redan under hårt tryck.

En annan orsak som har nämnts i fallet med Ganna är att hon är ensam kvar. Hur många ensamma pensionärer finns inte i Sverige? Ensamhet kan inte vara en giltig anledning till att få uppehållstillstånd i ett land. Skärp er.

Krasst sett är det ett förlustprojekt att ta in åldringar. De kan inte bidra på arbetsmarknaden utan de blir bara post på utgiftssidan. Detta är tyvärr relevant i det vi realister kallar för verkligheten.

Är det något vi kan vara rörande överens om så är det givetvis att det är synd om Ganna och hennes familj. Självklart är det så men nu har vi ett regelsystem och det har även nu sett till att hon fått 6 månaders dispens av Europadomstolen. Fallet ska granskas och prövas så att allting går rätt till. Så med andra ord fungerar allting hur bra som helst.

Men om regelverket i slutändan ändå säger nej så är det så. Punkt. Det är alltid någon som är missnöjd med reglers utfall. Så har det alltid varit och så kommer det alltid vara. Att dessutom använda historien om Ganna att eventuellt återinföra "sista länken"-lagen är oansvarigt mot skattebetalarna. Det blir som sagt för dyrt och vi måste självklart prioritera vad fan vi lägger pengar på.

Jag själv GÖR skillnad på folk och folk. Jag sätter saker och ting i perspektiv och en del av mig blir faktiskt lite irriterad över att vissa kräver att vi ska spendera pengar på en dement 91-åring som dessutom redan fått avslag en gång tidigare. Än mer irriterad blir jag när jag inser vidden av medias ansträngningar. Det är fan mediatid och pengar som istället borde satsas på att hjälpa någon i verklig nöd och inte på någon vars största problem är ensamhet, dålig syn och demens.

Ta er i kragen, inse vad fan det är ni gapar efter och hur extremt dyrt det där kan bli. 

1 - 2 - 3 - 4 - 5 - 6 - 7 - 8 - 9 - 10 - 11 - 12 - 13 -

Upptäckte idag att Aftonbladet kör något som heter Svenska Hjältar på sin site. Hur upptäckte jag det? Jo, det stod med stora bokstäver att någon skum typ vid namn Jonas Paulsson som "slåss" för köttfria måndagar.

Han har till och med lyckats att fått ett stort svenskt flygbolag att sluta servera kött på måndagar. Vad fan? Vilket bolag är det nu som är idiotförklarat? Det framgår inte av artikeln.

Det är så typiskt Sverige att dessa muppar får komma till tals hela tiden. Folk har ångest när de handlar mat, de har ångest när de kör bil och nu ska någon lurad miljönazist försöka få företag, organisationer och kommuner att sluta servera kött på måndagar i sann svensk överförmyndaranda.

Är detta en hjälte? Är det bara jag som tycker att en hjälte är någon som typ med fara för sitt eget liv stoppar en misshandel? Någon som springer in i ett brinnande hus för att rädda någon? Någon miljömupp med knepiga idéer som han försöker tvinga på folk är jävligt långt ifrån en hjälte.

Mer åt idiothållet, faktiskt.