Agnes tips

Egentligen borde det här bli ett inlägg om prestationsångest kopplat till föräldraskap eftersom den ångesten börjar med att plussa på stickan men det är det inte. Idag vill jag prata om min prestationsångest kopplat till att barnet blir blöjfri men också hur det gick till. Helvete, vilken skit det kan vara för många och så även för oss.

Kortfattat kommer här mina bästa tips för att barnet ska bli blöjfri;

1. Känn av när barnet är redo, skippa stressen med ett mål en exakt ålder men när du bestämt dig för att köra då kör du på.
2. Gör det på sommaren, det är lättare att tvätta shorts/underkläder än fyra lager av kläder inklusive ytterkläder.
3. Ta med pottan om du är på äventyr. Att gå på toaletten görs överallt. Den rutinen är bra att få in.
4. Var alltid positiv, skamma ALDRIG! Då är du skitdålig och förtjänar en snigel på ögat.
5. Olyckor kommer ske, ha med ombyte.
6. Fira varje droppe. En high-five eller en kram räcker bra.
7. Tänk på att du kommer spara över 7000kr på ett år. Hallå motivation!

Nu kommer den längre berättelsen. Missa inte bilden på slutet.

Miriams resa mot att bli blöjfri

Pinsamt nog så minns jag inte allt kring Miriam men jag minns vissa delar. Som att hon ville kissa på pottan framför tvn, gärna iklädd prinsessklänning och peruk. Eller att hon var stolt över sina nya trosor med prinsessor på men hade en ovana att vilja bajsa i trosorna istället för på toaletten. Så extremt äckligt. Jag löste det genom att säga att om hon tänkte bajsa i trosorna tänkte jag kasta dom. Jag hann kasta tre par innan hon började använda pottan/toaletten. Jag minns också att hon slutade en sommar och var en fena på att kissa rakt fram som en kille - vilket hon fortfarande kan. Hon firade den bedriften genom att kissa på sin kusin och sin faster, snällt! Hon fick också ett återfall och kissade igenom vinteroverallen minst en gång. Dockk var hon nästan alltid torr på natten.

Miriam blev blöjfri sommaren 2013 när hon skulle fylla tre. Jag trodde dock att jag skulle bli en sån där skrytande mamma med en blöjfri ettåring. Det var det jag ville, det gick ju inte, ångest. Men vet du, det gick över det med.

Blöjfri - en strategi 

Jacques är 4,5 år och vi hade som mål att han skulle vara blöjfri förra sommaren. Intresset från hans sida fanns dock inte där och jag var ledig en vecka. Inte optimalt. Han ville inte ens testa. Han älskade sina blöjor.

Härligt nog påverkade inte det honom alls. Trots att han var den enda av kompisarna på både förskolan och utanför som hade blöjor var han nöjd. Han älskade att byta blöja liggandes på bädden. Tror det hängde ihop med att det var en mysig stund.

Jag däremot har haft ångest över det. Som om jag på något sätt misslyckats som förälder eftersom jag inte fokuserade tillräckligt. Det gick så långt att han fick nattskräck enbart dom nätterna när jag under dagen och kvällen pratat om guldstjärnor på väggen eller en godis efter varje besök på pottan. Så jag slutade. Sen började Miriam få upp videos på TikTok med smarta blöj-tips som hon delade med sig av och jag var nära att köpa hemliga lappar som bara skulle aktiveras av vätska om dom låg i pottan. Jag älskar TikTok men det hjälpte inte mig i ångesten.

Jag köpte ljudboken om att bli blöjfri på tre dagar (har läst boken innan) men tog mig inte för att lyssna. Vi släpade en potta genom Sverige och till polen UTAN att försöka ordentligt en enda gång!

Men så en dag (i söndags, idag är det onsdag) kände jag bara att det var nog. Nu jävlar ska det ske!

Jag tog av honom blöjan och sa att nu är det slut. Han blev ledsen och mitt hjärta värkte men jag stod på mig. Jag tvättade shorts hela dagen och varje gång det hände blev han ledsen. Vi pratade om det och jag peppade lugnt och fint. Stefan tog fram pottan och åkte hem och hämtade kalsonger. Mer handtvätt och golvtorkning. Dag ett var avklarad och resultatet var en lyckad bajskorv och två riktiga kissningar på pottan. SEGER!

Sen åkte jag till jobbet på måndagen och lämnade resten av jobbet till Stefan - projektet var startat och nu gällde det bara att hålla. Han satte klockan var 30e minut, då frågade han Jacques om han var kissnödig. Han kissade inte varje gång men det blev deras grej. Jag fick bevis skickat till mobil, kanske inte det roligaste att öppna ett meddelande och mötas av en bild på bajs men för Jacques var det viktigt. Pottan var med och när dom åkte bil stannade dom och pottan plockares fram. Rutin och trygghet med den egna pottan.

Det finaste av allt: när jag mötte upp dom i bilen på måndagskvällen tittade Jacques på mig och sa med stolthet i rösten "Mamma, nu är jag en kille som har kalsonger." Jag smälte!

Visst hände det olyckor den dagen också. Och dagen efter. Men dag fyra passerade utan olyckor (pottan var med på äventyr även då) och idag kissade han stående för att testa. Som alla kvinnor så föredrar jag om män och killar sitter ner på toaletten men han måste få upptäcka glädjen med att stå så att han sen lätt kan kissa i en buske när vi är ute. För tro det eller ej - pottan på äventyr är bara temporärt!

Hoppas du som läser har fått lite nya tips och kanske lite hopp om ett blöjfritt liv. Speciellt om du som jag hade prestationsångest över att min son var den enda som inte var blöjfri. Jag startade projekten och Stefan genomförde det men det går lika bra att göra allt på egen hand.

Prestationsångest som gäller hela föräldraskapet tar vi en annan gång.

Hemkomna efter en vecka i Järvsö med klanen på min sida och den var precis så bra som vi hade hoppats på! Eftersom det är svårt att få in allt roligt i ett inlägg så tänker jag här fokusera på skidåkningen. Fast först, är ni en klan på 12 personer som vi var kan jag med värme rekommendera det här boendet. Då med tanke på närheten till "byn" också och inte att bara köra rakt ut i pisten. Det eftersom vi hade en variation av personer med oss och inte alla åkte skidor (läs pappa). Som alltid - är ni matlagare så tar ni så klart med er egna knivar och räknar med att det inte är som hemma. Fullt utrustat kök är olika från person till person och i vårt sällskap har vi många matlagare så vi bad om extra uppläggingsfat, skålar, bestick osv.

Påskveckan i år (2022) låg sent så det var sista veckan öppet i backen och det klart att det märks. Är det 15 grader och sol är det inte direkt lätt att hålla backar och spår i toppskick men känslan är änndå underbar. Visst, efter lunch blir det rätt uppkört men det måste en väl ändå förstå när skidåkning sker i mitten av april.

Järvsöbacken är lagom för skidåkning om det är många nivåer av skidåkning - från fyraåriga nybörjare till 43-åringar med mycket skidvana. Det finns två områden och det är lätt att åka mellan. Men den största anledningen att åka till Järvsö är den familjära stämningen på servicen du får på bokningen och av stugvärdarna på plats. Älskade servicen när jag senast var på plats i mars 2020 och är lika nöjd den här gången. Dom kan svara på alla frågor och vill verkligen att du ska ha en bra vistelse. Du bokar allt på Järvsö.se.

Jacques skidåkning

Det var inte första gången Jacques stod på ett par skidor men förra gången han fick på sig dom skrek han så mycket att han nästan svimmade. Det var mars 2020 och också i Järvsö så jag var lite lätt spänd. Dock var han ju då bara strax över två år och nu hade vi pratat länge om skidåkning och han hade redan provat både pjäxor och skidor hemma. Vi fick ärva från min kompis Julia, otroligt snällt!

Så första dagen med pappa Stefan i backen var han otroligt peppad och älskade att åka knapplift med pappa. Att hans första upplevelse med ett transportband började med ett fall och en mamma (japp, det var jag) som lyckades missa att han inte ens kom av bandet så jag fick lyfta honom uppochner behöver vi inte prata om. Eller att han fick näsblod. Jag vet, årets mamma slog till igen! Tur att pappan kom och löste av mig fort.

Själva åkningen första dagen var mest Stefan som bar honom nerför alla backar. Sen när Jacques favorit, min syster Julia kom, var han tvungen att försöka stå på egna ben och det gick rätt bra. Han lyssnar mer på henne än på oss, det är väldigt tydligt efter den här veckan.

Vi hade anmält Jacques till skidskola tillsammans med sin kusin och första dagen gick det bra men dag två la han sig ner och skrek tills han fick tre korvar och en våffla i magen. Dag tre var han peppad men när den skulle börja sa han "min mage är hungrig" och tryckte fyra korvar. Lite skidåkning blev det men inte i skidskolan. Nya tag nästa år helt enkelt. För oss är det viktigt att det blir lustfyllt och bara roligt med skidåkning så vi är nöjda. I hans värld kan han åka skidor. Det här med att stå helt själv, bromsa, ploga och åka lift kommer han lära sig till slut.

Min skidåkning

En heldag i längdspåret med mamma var min absoluta höjdpunkt vad gäller skidåkningen. Det visste jag sen innan då längdåkning är mer skonsamt och inte sliter lika hårt om en åker i vårt lagom snabba tempo med stopp för vyer, vatten och mys. Harsa är verkligen så otroligt vackert och hade inte det varma vädret gjort att det var en del genomslag i spåren hade jag gärna åkt en dag till.

Utförsåkningen var jag så nervös för. Senast jag försöket var april 2018 - sex veckor efter förlossningen och det blev platt fall. Hade noll styrka i ben och mage och stod till slut bara och grät i backen efter att ha kissat på mig. Jag tog mig ner en gång men sen var det slut.

Det var helt annorlunda den här gången. En gång i tiden var jag rätt bra på att åka utför eftersom jag åkt hela livet men nu var det som att börja om från början. Jag kände att jag egentligen visste hur det skulle gå till men muskelminnet fanns inte. Jag började om med att ploga, be om hjälp i knappliften och bara åka gröna backar. Det hjälpte inte heller att det var så uppkört i backen. Nästa säsong ska jag åka mer och även i kalla vinterbackar. Då borde det lossna. Och absolut köpa mig en egen utrustning. Jag kommer inte växa ur dom och det är otroligt viktigt med sköna breda pjäxor för mig.

Resultatet blev tre dagar i backen (varav en hel del vilande pga för kassa pjäxor och trötta fötter), en dags längdåkning i okej spår och sen tyvärr 45 minuters harvande i dåliga spår. Jag är så otroligt nöjd och längtar redan till nästa vinter.

Jag skulle kunna göra ett helt inlägg om bara Miriam och hur häftigt jag tycker det är att hon numera åker kanonbra och gärna åker upp själv för ett par åk. Det är frihet att kunna åka skidor och för henne har det verkligen lossnat i år. Jag drömmer redan om en vecka i alperna inom något år. Jacques får hänga på så klart men det är alltså möjligt att åka en hel dag tillsammans med Miriam numera.

Jag vill också slå ett slag för mitt fantastiska sällskap av maken, syster med familj, bror med tjej och föräldrar som gjorde veckan underbar.

Jag älskar semlor. Det är helt uppenbart för alla som känner mig och följer mig på Instagram. Samtidigt blir jag fascinerad över hur stort engagemang just semlor väcker. Vad är det som väcker så mycket känslor? Varje år är det likadant. Om någon vågar sig på att baka semlor i november så blir vissa (som jag) alldeles lyckliga och rusar dit medan andra skriker högt av ilska över att ”HUR VÅGAR NI BRYTA EN SÅN VIKTIG TRADITION?”

Ska vi prata traditioner kan vi absolut gå tillbaka i historien och prata om att vi alla borde fasta och då får du bara äta din första "fastlagsbulle" på tisdagen - dvs på det som vi nu bara lite festligt kallar Fettisdagen, innan och sen bara äta tre stycken totalt. Kanske borde vi när vi ändå håller på införa böter till de bagare som bakar för tidigt som faktiskt hänt så sent som i Helsingborg 1952.

Nu kanske vi kom bort från ämnet men just semlor ligger mig varmt om hjärtat. Så varmt att jag har äran att föreläsa för pensionärer via Äldrekontakt. Supermysigt! Kanske kan även du vara med och prata om något som ligger dig varmt om hjärtat. Hojta till mig isf så kopplar jag ihop dig med Maria på Äldrekontakt. Kommer även prata om semlor tillsammans med Ida & Maria på Clubhouse nu på torsdag - medan vi dricker semmel-drinkar. Klicka dig in i rummet då och prata med oss!

Tillbaka till den heta debatten om semlor fast nu ska det handla om att NI TESTADE JU INTE ENS DEN BÄSTA SEMLAN I STAN! Denna tröttsamma mening har jag fått höra sen 2015 då jag drog igång tävlingen Stockholms bästa semla. Numera slipper jag de ilskna kommentarerna då det är Thatsup som anordnar tävlingen men likväl - varför är det så viktigt att testet måste innehålla just den semla som du tycker är bäst? Kan du inte bara nöja dig med att du hittat din bästa semla - precis som ungefär 150 000 andra stockholmare som köar varje dag, gjort?

Semlor engagerar.

Så varför? Jag tror det till viss del handlar om att de personerna verkligen känner att skulle den semlan vara med så skulle den vinna överlägset - även fast det handlar om blindtester. Så enkelt är det inte. När det väl har byggts upp en hype kring en semla så är folk övertygade om att den är bäst. Så pass övertygade att personerna i fråga inte kommer kunna bedöma semlan opartiskt. Inställningen är att den är bäst och oj så pinsamt om dom inte skulle hålla med. Då är det mycket bättre att bara säga "alla har rätt, den är bäst". Det är alltså den andra halvan av myntet. Vi vill passa in. Det gör vi om vi bekräftar det som sägs, den är bäst.

Innan jag fortsätter - jag pratar inte på något sätt illa om semlor som får stämpeln som Stockholms bästa. Herregud det är ju sjukt goda semlor. Jag pratar bara illa om de här människorna som blir så upprörda över att alla semlor inte testas. Ställena får frågan och har rätt att svara nej av olika anledningar. Kommer det ett nej måste det respekteras. Alla vill inte blindtestas. Kanske beror det på att de redan har en så pass stor kundbas att de inte behöver fler folk som ska vallfärda eller så är det ett ställningstagande i att deras semla är så pass annorlunda i hantverk, tillverkning och smak att det blir knäppt i deras ögon att den ska jämföras med en semla fylld med aprikoskärnor istället för mandel. För ja, det fusk förekommer. Skulle aldrig nämna namn men på blindtestet 2015 var det tex en testare med som var lite allergisk mot mandel och hon bedömde utifrån om hon "fick kli i halsen eller inte". Fick hon inte kli i halsen gav hon ett lägre betyg även om hon gillade den pga att bagerierna i fråga marknadsförde sina semlor som "äkta" och hävdade att de bara hade mandel i.

Just blindtesterna är viktiga. Det ger alla ställen en chans att faktiskt visa vad de går för utan att folk tar med sig sina förväntningar in. Det är det som gör att en semla från ett anrikt bageri kan testas på samma nivå som ett uppstickarställe i förorten. Vinnarna genom åren har bestått av alla typer av ställen - Hökisbaserade Konditorn & Bagarn till Brioche i Alvik till Bullar & Bröd som vann både 2019 och 2020. Alltså tre ställen som kanske inte annars hade vunnit i kamp med giganterna till bagerier. Fattar ni hur stort det är? Konditorn & Bagarn sattes på kartan och hade folk som vallfärdade till fots i snöstorm för att smaka, Brioche hade DN som sände LIVE från Fettisdagen och Bullar & Bröd var helt överväldigade av vinsten. Det är kraften i blindtester.

Nu tar vi paus och tittar på lite sk kallade vanliga semlor innan vi tar oss an årets ramaskri över "popularitetstävling".

Och nu 2021 är det alltså inte möjligt att göra blindtester så istället öppnar Thatsup upp till att rösta digitalt. Tror ni folk är nöjda? HAHAHAHAHA. Nej för nu är det en popularitetstävling och då har ju ingen uppstickare chans att vinna. Är det nu jag en gång för alla ger upp hoppet om mänskligheten? Det går inte att göra folk nöjda tydligen. Nu borde ju alla som säger sig veta vilken som är bäst - utan att ens gå utanför sin egen lilla bubbla och prova fler än tre olika semlor, vara nöjda. De kan rösta utan att egentligen vidga sina vyer...

Vågar jag ens gå in på de icke tradionella semlorna som poppat upp mer än vanligt i år? Är det en trend? Alla "Veckans semla", croissantsemlor, hemlor eller rawfood? Nej, de har funnits ett flertal år. Om jag säger semmelwrap fattar du vad jag menar. Här kommer fyra icke tradionella som jag älskar: Nutellasemlan (fast en version utan palmolja, semmelmunken från Simons i Linköping, rawfoodsemlan fån Unbakery och croissantsemlan från Thelins (bonus med semla med pekannöt i bakgrunden).

Låt folk vara! Det får vara veganskt, annat bröd, annan fyllning eller en munk. Något för alla smaker. Och ja, ovan skulle kunna vinna hela skiten i år. Fett kul, HEJA HEJA!

Hur ska jag kunna avsluta det här inlägget? Jo med att sammanfatta att semlan är underbar och det är ganska roligt att den väcker så mycket känslor men nästa gång någon i din närhet börjar gorma om att FEL SEMLA VANN så skickar du bara mitt inlägg. Då blir dom sura på mig istället. Jag är van och har svar på tal när du inte orkar.

Och här har du mina två absoluta favoriter i år: Semlan från Sebastiens på Söder som är ett konstverk och så klimatuppstickaren från Gunnel & Ruth där semlan är fylld med gula ärtor, vaniljkräm, salt kolasås, kardemumma och karamelliserade solrosfrön istället för den vattenslukande* mandeln. Döm inte - testa den bara, det är 2021. Jag lovar att det kommer att gå bra.

Och kom igen, prata semlor med mig på torsdag - Clubhouse!

*I år beräknas 132 ton mandelmassa gå åt till semlor. För det krävs det ca 4 miljarder liter vatten för att vattna odlingarna. Och det äter vi bara upp...
Naturskyddsföreningen

Kanske den knasigaste rubriken men det är det jag tänker. Att jag är så vit och så externt medveten om hur vit jag är.

Gång på gång tittar jag på min svarta bild på Instagram med taggen blackouttuesday och undrar om fler vita sitter perplexa som jag och tänker "Och nu då, vad gör jag nu?" En ensam liten bild gör ingen skillnad om inget action tas efteråt. Då blir det bara banalt, löjligt och som att en bara följde det som skrevs just då.

Århundraden av olikheter pga hudfärg, rasism och orättvisor och det enda jag som vit kunde åstadkomma var en svart bild.

Det är därför jag satt där och tittade på bilden, tittade på andra vitas bilder och vad de åstadkommit efter det och fick en unken smak i munnen. De tystnade och gick tillbaka till sitt vanliga liv (corona-Style absolut men ändå). Det får mig att förstår att kanske uppfattas även jag som att jag bara gått tillbaka till mitt.

så därför började jag där jag kunde - i min omedelbara närhet. Jag började prata ännu mer med Miriam om rasism och de fruktansvärda orättvisor som kommer sig av att vara född svart. Jag har ingen erfarenhet men jag har en uppgift att se till att framtiden ser bättre ut än den gjort hittills. Vi pratar om hur rasism yttrar sig, att man alltid ska säga ifrån om någon uttrycker sig rasistiskt även om det är någon i ens närhet som familj och vänner. Vi pratar om allt hemskt som hänt i historien, vad som fortfarande händer varje dag och jag berättar om de saker jag upplevt av rasism. Det är ingen facit, inget jakt efter gillamarkeringar utan ett måste. Vi måste alla förstå att med vithet kommer privilegier och är vi medvetna om det kan vi börja förändra saker på riktigt, inte bara en svart vägg av tystnad på sociala medier.

Jag inser att Miriam lever i en skyddad värld här i Sjöstan och de flesta av hennes och våra vänner är vita. Hur blev det så? Jag tänker att det kommer från så många delar och det blir också så uppenbart att det ser ut så. Usch, fan. Jag har ju inte kommit någonstans egentligen. Bara ett upprepande av andra innan mig. Det är skavigt att våga möta min egen vithet

Jag vet inte vad jag vill säga med det här mer än att jag är inte tyst och liksom återvänt. Jag har börjat. Det är något. Gör något du också.

Bråk är onödigt. Bråk på grund av delade Stories från någon annan är ännu onödigare och väldigt knäppt i dessa tider. Och ändå var det just det som hände.

Låt mig ge dig lite bakgrund. Jag har ett Instagram-konto som heter just Stockholmandme där jag delar mat, barn och allt däremellan. Inget fel med det. Jag ha runt 7000 förljare och rätt nöjd med det. Gör det hela med ena handen och ser det som en hobby eftersom jag gillar mat, upplevelser och att prata med helt underbara människor på DM. Har aldrig gett mig på att köpa följare, använt mig av olika "redskap" för att få fler följare likt "följa avfölja" eller automatiska likes och kommentarer. Nu är det också så att jag inte nöjer mig med att jag inte använder mig utan blir extemt störd över att hela tiden bli utsatt för den typen av beteende.

En dag fick jag nog och började höra av mig för att berätta att jag inte gillade det. Jag tog även skärmdumpar som jag delade där jag suddade över namnen på de konton som använde sig av dessa redskap. Någon skam i kroppen har jag iaf. Jag fick mycket chockade svar från människor som inte hade en aning om att det hä förekom och massa hejarop från folk som märkt det och som också stört sig på det. En person reagerade hårt på det jag delade och vi hade en lång diskussion om att jag minsann inte skulle tro att jag visste något om det och att jag inte skulle förstå eftersom hon gjorde det för att underlätta sitt eget arbete och på det sättet växa. Nåväl. Vi blev sams och livet blev lugnt.

Tro nu inte att jag inte ser er som FORTFARANDE använder sig av fejk-kommentarer, köpta likes eller så kallade "likes-grupper". Det är genomskinligt på ett sätt som gör att jag inte förstår hur PR-bolagen inte ser det. Eller så gör de det men tänker att det ändå är synlighet. Som Chantelle skulle sagt: jag kräks.

Sen kom Corona-krisen som vi ännu inte vet vad det betyder för den älskade restaurang-branschen. Hela Horeca blöder och jag blir alldeles matt när jag tänker på människorna som står utan jobb eller riskerar sina jobb och alla dessa fina krögare som ser sina livsverk raseras på bara ett par få veckor. Det är fruktansvärt.

När jag skriver det här om branschen låter hela det här inlägget så banalt men jag bara måste få ur mig det eftersom det tagit alldeles för mycket energi och har man sagt A får man säga B.

Jag valde att dela Stories där det helt enkelt stod att nu fick alla foodies och influencers dra sitt strå till stacken och betala för sin mat istället för att bli bjuden. Ge tillbaka till branschen. Då tog det hus i helvete med samma person. Igen. Jag förstod verkligen ingenting och skulle inte lägga mig i det här eftersom hon faktsikt gjorde väldigt mycket för restaurangerna iform av PR och marknadsföring och att hon ofta fick äta kall mat eller tog med sig maten hem. Det var liksom inget stopp på det och jag ilsknade till mer och mer. Hon pratade om "oss" och "vi" och att hon sa vad hon tyckte medan alla andra som höll med om att jag inte hade en aning om vad jag pratade om inte vågade säga det till mig. Jag blev alldeles matt av det hela och när hon sen kläckte ur sig "du är inte en av oss" eftersom jag nu tyckte att det inte var mer än rätt att betala för sin mat nu för att ge tillbaka till branschen så kände jag bara att hon har rätt.

Jag är inte en del av det. Och när jag säger det så menar jag just den där branschen där inlägg efter inlägg läggs upp och du inte kan lita på ordet från personen eftersom det handlar om att bli bjuden och inte egna upplevelser som just gäst. Jag signar off från den och återvänder dit jag alltid har varit och är en del av.

Restaurangbranschen.

Och min bransch lider nu och jag lider med den, är en del av den. Känner varje bakslag som ett hugg i kroppen. Satt med en gråtande krögare i veckan som inte vet var hon ska ta vägen. Det är det som är äkta, det är där hjärtat är.

Agnes ❤ ️ branschen. #hjartabranschen