August 2018

Sommaren 2018 har varit en helt annorlunda sommar på många sätt. Det var sommaren då hela Sverige plötsligt förstod att klimatförändringarna redan var här och även den mest inbitna grillaren av manligt kön började prata om vegetarisk mat och om att rösta för miljön. Inte en dag för tidigt om du frågar mig och jag håller på att fila på ett ”smäll på käften”-inlägg om just det absurda i att så få bryr sig.

Det var också sommaren jag och maken valde att vara lediga tillsammans i tre hela månader. Ren och skär lyx och inte alls lika mycket tjafs en skulle kunna tro. Om du kan göra detsamma rekommenderar jag det varmt. Som vuxen är det svårt att vara ledig så använd föräldraledigheten. Vi har hängt mycket på svärmors lantställe i Årsta Havsbad men även i Grisslehamn, Västerås, Skellefteå och en kall sväng till Portugal.

För några dagar sedan kom jag på att jag nästintill lovat dottern ett besök på Sommarlovsinspelningen i Malmö så det var bara till att boka Snälltåget och Scandic och åka ner.

Vi har det underbart trots riktigt dåligt väder. Tänker nog att jag ska göra en miniguide till Malmö anpassat för dig med barn men först ska vi smälta kvällens tapas-middag, MUMS!

Maken till klyschig titel på inlägget, jag vet men det är det jag går och grubblar på när det handlar om att skriva. Sociala kanaler kan vara väldigt mycket yta men samtidigt läser vi gärna om sorg, smärta och ärlighet. Vi behöver det, det är min slutsats. Kanske för att vi vill fly vårt eget kaos eller för att vi vill känna att vi inte är ensamma.

Just det där att inte känna sig ensam var ni mänga som skrev till mig om när jag publicerade inlägget om förlossningsskador så jag fortsätter på det spåret. Spåret där det är mycket ärlighet och allt är äkta. Det är ibland helt underbart, flärdfullt och enkelt att vara mamma och någons fru men andra gånger är det så svårt, ilsket och utmattande att jag vill trycka på paus och lämna allt för en stund.

Kan vi alltså enas om att här, just här på min sida är vi äkta? Det går att dela med sig av känslor, tankar eller kanske saker du vill att jag tar upp. Enklast gör du det via mail eller som en kommentar på inlägget. Eller skriv ett DM på Instagram, allt är möjligt. Kanske är det något du går igenom, något du undrar över eller något Om är svårt för dig men som genast blir lättare mär du får se det svart på vitt.

Det svåraste för mig är att veta hur vi ska hantera vår snart åttaåriga dotter som får gråtattacker varje dag av triviala saker. Varför vet vi inte och vi tar oss inte förbi det, fy! Det tar så mycket energi från mig och det samtidigt som bebis Jacques håller på att få tänder och gnäller som en tok. Dramatiken.

Mitt i allt hjälper det inte heller att vi just nu inte har en fast plats att vara på där jag känner mig välkommen med mina barn. Kommer inte utveckla det alls utan nämner det bara som en del i vår underbara men turbulenta sommar.

Ser fram emot era tankar om vad som är äkta.

Alltså jag blir så glad för alla fina kommentarer, mail och hejarop jag fått de senaste dagarna om mitt inlägg om förlossningsskador, TACK!

Nu måste vi reda ut det här med sommaren. DET ÄR SOMMAR HELA AUGUSTI!

Vad har hänt alla dessa människor som tror att det är höst nu? Handlar det om att de börjat jobba? Det är väl underbart att det är sommar fortfarande då? Tänk att kunna ta ett härligt kvällsbad efter jobbet och gå igenom vackra Stockholm med solen mjukt i ögonen.

Här kommer några härliga bilder från helgen i Västerås där vi skapade sommarminnen.

En av anledningarna till att det är så tyst från mig är att jag för några veckor sedan fick bekräftat det jag misstänkt sen förlossningen i februari - jag fick komplikationer, en förlossningsskada helt enkelt. Detta trots att min förlossning var okomplicerad och i princip utan bristningar (jag vet, läskigt ord). Sedan diagnosen har jag velat skriva om det men inte vetat hur. Det i sin tur har lett till att jag inte haft någon motivation till att skriva om något tycker jag och då blir det tyst.

Förstå mig rätt, vi måste bryta tabun ännu mer kring det kvinnor går igenom vid förlossningar och jag har inga problem att vara konstig och gå i fronten för det då jag tror mycket på personlig men inte privat och det är just ordet privat jag fastnar vid. Jag vet att kollegor, vänner, följare från instagram och min chef läser min blogg.

Ska jag då lämna ut mig så mycket? Kommer de se på mig annorlunda? Finns det en risk att de behandlar mig annorlunda? Blir de äcklade?
Det är den typen av tankar jag haft och herregud vad det har sugit energi från mig. Energi som jag inte haft eftersom jag också blev så jäkla ledsen över beskedet. Beskedet ändrar hela mitt liv, mitt sätt att träna och leva, tar bort glädjen med att kunna promenera och faktiskt det enkla med att bara vara. Nu måste jag tänka på att att vara beredd, planera och packa annorlunda och inte kunna njuta på samma sätt.

Nu har jag byggt upp hela avslöjandet väldigt mycket märker jag så här kommer det: jag har drabbats av ett svårt bakre framfall och ett lätt främre. ”Vadå, är det inte något som bara händer gamla kvinnor?” Så tänkte jag iallafall och blev fruktansvärt ledsen över beskedet. Vill du läsa om vad ett framfall är gör du det bäst på 1177 eller hos min nya guru Mia Fernando på Baking Babies (jag hade velat länka men det funkar inte så bra när jag skriver från mobilen vilket jag gör jämt så håll till godo).

Vad innebär det i praktiken för mig just nu tänker du? Det är ganska svårt att veta eftersom jag fortfarande ammar så jag kanske inte borde måla fan på väggen men några av de viktigaste konsekvenserna som gäller just nu är:

• Inte lyfta tungt
• Begränsat rörelsemönster vid träning
• Undvika hopp (hejdå hopprep och BodyAttack)
• Inte använda promenader som motionsform
• Urinläckage
• Skavkänslor
• Obehagskänslor vid sex
  
  Det handlar alltså om att minska påfrestningen på min bäckenbotten. Avslappnad eller uttröttad muskulatur = risk att framfallet ökar.

Nu förstår du kanske varför jag blev ledsen. Under graviditeten gick jag upp massa i vikt och den övervikten är till stor del kvar men jag visste att när jag fick klartecken att träna skulle de rinna av i kombination med att äta lagom bra som jag brukar. Nu blev det tvärtom och viktminskningen kommer bli mer av ett projekt och med en osund inställning till att ”jag måste vara smal” i bagaget gäller det att jag är på tårna för att inte väcka gamla spöken som jag trodde för alltid var förvisade.

Puh, nu när jag skriver det här känns det så mycket bättre. Jag vågade berätta det hemska så nu ska jag även berätta att det inte behöver betyda total katastrof i framtiden när jag slutat amma men hormonpåslaget under amning gör ovan punkter  relevanta. Jag har hört exempel där framfallet helt gått tillbaka men även där det inte gått tillbaka och där lösningen varit operation. 

Tro nu inte att jag bara sitter still och tycker synd om mig själv. Absolut inte, det är inte min stil. Jag tränar fokuserat hemma med hjälp av gummiband, miniband och min egna kroppsvikt. Jag använder mig av appar, egen kunskap och även Bonusmammans cirkelträningar som du hittar på Instagram. En skulle kunna säga att jag bygger upp kroppen inifrån och stärker den för att sen kunna deffa (hatar det ordet, förlåt) när jag slutat amma. Jag får vara trivselmjuk längre än jag tänkt mig helt enkelt.

Misstänker du själv att du har förlossningsskador och vet inte var du ska vända dig så börja med att söka och läsa hos Baking Babies och kräv sedan hjälp. Du kan skriva din egen remiss till en bäckenbottenmottagning men ofta räcker det med att börja hos en fysioterapeut speciellt inriktat på kvinnor och deras bäckenbotten.

Lycka till!