Gnäll

Bråk är onödigt. Bråk på grund av delade Stories från någon annan är ännu onödigare och väldigt knäppt i dessa tider. Och ändå var det just det som hände.

Låt mig ge dig lite bakgrund. Jag har ett Instagram-konto som heter just Stockholmandme där jag delar mat, barn och allt däremellan. Inget fel med det. Jag ha runt 7000 förljare och rätt nöjd med det. Gör det hela med ena handen och ser det som en hobby eftersom jag gillar mat, upplevelser och att prata med helt underbara människor på DM. Har aldrig gett mig på att köpa följare, använt mig av olika "redskap" för att få fler följare likt "följa avfölja" eller automatiska likes och kommentarer. Nu är det också så att jag inte nöjer mig med att jag inte använder mig utan blir extemt störd över att hela tiden bli utsatt för den typen av beteende.

En dag fick jag nog och började höra av mig för att berätta att jag inte gillade det. Jag tog även skärmdumpar som jag delade där jag suddade över namnen på de konton som använde sig av dessa redskap. Någon skam i kroppen har jag iaf. Jag fick mycket chockade svar från människor som inte hade en aning om att det hä förekom och massa hejarop från folk som märkt det och som också stört sig på det. En person reagerade hårt på det jag delade och vi hade en lång diskussion om att jag minsann inte skulle tro att jag visste något om det och att jag inte skulle förstå eftersom hon gjorde det för att underlätta sitt eget arbete och på det sättet växa. Nåväl. Vi blev sams och livet blev lugnt.

Tro nu inte att jag inte ser er som FORTFARANDE använder sig av fejk-kommentarer, köpta likes eller så kallade "likes-grupper". Det är genomskinligt på ett sätt som gör att jag inte förstår hur PR-bolagen inte ser det. Eller så gör de det men tänker att det ändå är synlighet. Som Chantelle skulle sagt: jag kräks.

Sen kom Corona-krisen som vi ännu inte vet vad det betyder för den älskade restaurang-branschen. Hela Horeca blöder och jag blir alldeles matt när jag tänker på människorna som står utan jobb eller riskerar sina jobb och alla dessa fina krögare som ser sina livsverk raseras på bara ett par få veckor. Det är fruktansvärt.

När jag skriver det här om branschen låter hela det här inlägget så banalt men jag bara måste få ur mig det eftersom det tagit alldeles för mycket energi och har man sagt A får man säga B.

Jag valde att dela Stories där det helt enkelt stod att nu fick alla foodies och influencers dra sitt strå till stacken och betala för sin mat istället för att bli bjuden. Ge tillbaka till branschen. Då tog det hus i helvete med samma person. Igen. Jag förstod verkligen ingenting och skulle inte lägga mig i det här eftersom hon faktsikt gjorde väldigt mycket för restaurangerna iform av PR och marknadsföring och att hon ofta fick äta kall mat eller tog med sig maten hem. Det var liksom inget stopp på det och jag ilsknade till mer och mer. Hon pratade om "oss" och "vi" och att hon sa vad hon tyckte medan alla andra som höll med om att jag inte hade en aning om vad jag pratade om inte vågade säga det till mig. Jag blev alldeles matt av det hela och när hon sen kläckte ur sig "du är inte en av oss" eftersom jag nu tyckte att det inte var mer än rätt att betala för sin mat nu för att ge tillbaka till branschen så kände jag bara att hon har rätt.

Jag är inte en del av det. Och när jag säger det så menar jag just den där branschen där inlägg efter inlägg läggs upp och du inte kan lita på ordet från personen eftersom det handlar om att bli bjuden och inte egna upplevelser som just gäst. Jag signar off från den och återvänder dit jag alltid har varit och är en del av.

Restaurangbranschen.

Och min bransch lider nu och jag lider med den, är en del av den. Känner varje bakslag som ett hugg i kroppen. Satt med en gråtande krögare i veckan som inte vet var hon ska ta vägen. Det är det som är äkta, det är där hjärtat är.

Agnes ❤ ️ branschen. #hjartabranschen

Hej hej hallå.

Det här med Covid-19. Jag tänker på det och tycker inte om det. Det är läskigt. Att en form av influensa ska bli en pandemi?

Tänker bara att jag befinner mig i början av en katastroffilm. Det är liksom så här det brukar börja och sen plötsligt så är alla zombies. Och ja, jag borde skärpa mig.

Ville egentligen bara säga det. Jag är orolig. Och så är jag förkyld och har alla symptom. Tröttsamt, får hålla mig hemma nu.

Hösten ändå. Jag gillar den egentligen men i år har den slagit omkull mig med all sin vind, regn och sitt mörker. Jag var inte redo för mörket. Jag borde vara glad, jag är glad. Jag är ledsen, jag är inte ledsen. Jag är irriterad, otroligt irriterad. Det handlar nog mest om att jag inte räcker till. Jag känner mig medioker.

Hemma är det stökigt och de projekt jag borde ta tag i orkar jag inte ta tag i. Att ha hand om två barn 4-5 kvällar i veckan tär på mig. Speciellt eftersom Miriam inte har det bra jämt utan det blir en hel del drama. Vi hanterar det, hon får prata om det organiserat men ändå. Det liksom tär. Jag skulle önska att vi var två i vardagen. Min man är fin och bra men kvällsjobb är ändå kvällsjobb. Han är inte här för att avlasta.

Jag engagerar mig i en hel del saker och jag gör mitt bästa för att vara engagerad. Jag har skalat bort saker så jag har inte för mycket. Det är bara det att jag inte räcker till.

Ska vi även prata om huvudlöss? Jag hatar det och vi befinner oss mitt i det just nu. Skulle bara vilja få bort det men det är inte så enkelt. Det ska kammas, behandlas, kammas och vänta för att sen behandla igen. Fy fy fy!

Mitt i allt mitt gnäll så finns det en väldigt rolig sak som jag dragit igång i höst tillsammans med en smart och rolig person. Inom någon vecka berättar jag mer. Nu ska jag försöka locka fram magin igen, jag är ju egentligen rent ut sagt magisk!

Det har gått nästan en halv vecka sedan Foodstock. Jag har väntat och väntat. Väntat på att någon annan än jag som känner skavet ska agera. Skavet av att vilja för mycket, kanske av girighet som arrangör och i slutändan då inte kunna leverera till de tusentals besökare som tog sig till Fjäderholmarna i lördags eftermiddag.

Märk väl att jag säger i lördags. Om jag hade gjort som alla andra foodies, journalister, branschfolk osv så skulle jag ha varit där på söndagseftermiddagen. Då var allt väluppstyrt, knappt en tredjedel av besökarna från lördagen (om ens det) och luften pyste av inbördes beundran. Ni är många som vittnat om detta, var är ni idag? Varför hörs inte er kritik om festivalet utåt? Istället är det tillrättalagda bilder, hurra-rop om en väl genomförd festival och ryggdunkeri som får mig att storkna.

Jag är så tacksam att jag inte kunde vara där då utan istället fick uppleva Foodstock som den vanliga besökaren. Hur en ivrig förväntan byttes mot bestörtning, ilska över bristen på mat, på långa köer som slutade i ett "maten är slut", på dålig kommunikation & information, tacksamheten över att de fasta krögarna på ön förstod vad 3000 sålde biljetter innebar och sen massflykten från ön. Flykten som började i den långa kön för återköp - där två personer jobbade konstant med att antingen skriva upp vilken mail kravet på återköp skulle komma ifrån (ni skulle sett de listorna) eller föra över pengar på korten, och som slutade med att vara bland de sista som fick plats på båten ca 18:30, alltså 4,5 timme innan festivalen skulle stänga för kvällen. Jag tyckte så synd om de besökarna som kom ut med den båten bara för att mötas av att det inte fanns någon mat och sen snällt antingen fick ställa sig i den långa kön till båten som skulle gå om en timme eller sätta sig på Rökeriet när en tänkt sig att smaka sig igenom mat från 11 michelin-stjärnor, 18 toppkockar, 12 hantverkare och ett 10-tal restauranger representerade – allt samlat på en och samma ö i avslappnad skärgårdsanda!

Fast kanske ska vi ta det från början.

Jag älskar hantverk, jag älskar mat och jag älskar restaurangbranschen. Min bransch som jag är så stolt över att vara en del av. Jag kommer alltid sträva efter att lyfta fram restauranger, kockar, diskare, restaurangchefer, hovmästare, sommelierer, bartenders och servitörer som vill mer. De som går i bräschen och vill förändra, förädla och dela med sig av sin kunskap. Underbart helt enkelt. Vad jag däremot inte kommer vara en del av är den ryggdunkarmentalitet utan att våga kritisera eller ifrågasätta som jag ser mer och mer av. Hur blev det så här?

När jag första gången läste om Foodstock väcktes mitt intresse direkt. Man skulle kunna säga att jag tänkte att Äntligen en gastronomifestival som bjuder på bredd med både kockar, hantverkare, matlagning och upplevelser av alla det slag med allas vår Niklas Ekstedt som frontfigur. Allt paketerat på vår närmaste skärgårdsö Fjäderholmarna. Det kändes också tryggt att vara i SPG Events händer. De kan ju event så att sy ihop det mäktigaste mat-Sverige sett på länge torde vara en uppgift de kunde hantera.

Jag blev bjuden till Foodstock och tackade självklart ja. Hade oavsett varit på plats så det var lite som en bonus. Nu kunde jag inte vara på plats på söndagen utan både biljett och bankett skulle ske på lördagen istället. Jag ville gå med familj och vänner som kunde på lördagen.

När vi går iland ca 14:15 så passar vi på att köpa på oss ännu fler smakbiljetter. Vi gillar mat och ville inte gå miste om något. När vi möter upp några vänner och de får höra att vi köpt fler utbrister de "men varför gjorde ni det, det finns knappt någon mat". Jag tror liksom inte på det men sen kommer köerna till hela Bistromarknaden. Vi hör att folk stått i 45 minuter, 1 timme och sen har maten ändå varit slut när de kommit fram. Varken vi eller barnen har ätit lunch så vi styr näsan mot Garba som har snacks lite längre bort. De började servera 14:00. Maten är slut och de har stängt minst en timme för prepp. Det står minst 60 personer i kö och väntar redan nu. Hoppet slut för den maten. Jag köper på mig fyra påsar chips för att stilla dotterns hunger och är lycklig över att jag har med mig smoothie "för säkerhets skull" till sonen.

Vi går vidare och kommer till en cool set up med eld. Där frågar jag kocken hur dagen har varit. Svaret: Har du hört om Fyre Festival, så är det. Det börjar kännas konstigt. Det finns alltså ingen mat på en gastronomifestival?

Vi knatar upp till Röda Villan och där brassar de på blodpudding och har en vodka- och löjromsbar. Barnen får mat, jag får mest alkohol men även ett tunnbröd med löjrom också. Här skojar kockarna friskt om hur dåligt förberedda på anstormningen festivalgänget varit. "Har man sålt 3000 biljetter till en dag så får man räkna med att folk kommer".

Vi stöter på massor av bekanta som alla vittnar om det sjuka i att det inte finns någon mat. Vissa skrattar medan andra är mer arga. Jag ser den första kritiska kommentaren på Instagram och får en ingivelse och tar en print screen av den.

Till slut hamnar vi på baren vid vattnet där vi köper strömmingssliders, mer att dricka och bara försöker glömma det hela. När det är 25 minuter till avfärd går vi mot båten för att även lämna tillbaka de biljetter vi fått + köpt extra. Vi har inte kunnat använda en enda smak-biljett. Vi är inte ensamma i kön. Alla vill ha pengarna tillbaka, alla får det som jag förstår det.

På båten går jag in på Instagram igen. Fler kritiska men sakliga kommentarer. Jag borde tagit fler print screens men gör det inte. Jag väntar mest på att folket på Foodstock ska slänga ut sig ett "HÅLL I HATTEN VAR MYCKET MÄNNISKOR DET VAR IDAG. Vi blev totalt överkörda. Förlåt att maten tog slut men imorgon kommer vi vara laddade igen". Inget kommer.

De kritiska kommentaterna raderas.

Plötsligt är festivalen slutsåld.

"Kom tidigt, det ska bli soligt".

Fortfarande ingenting om att hälften av besökarna som kommit efter 14.30 inte fått mat eller kunnat ta del av de olika upplevelserna. Var är människorna bakom? Varför säger ingen någonting. Jag gör en story på Instagram och får så mycket reaktioner att jag ändå tror att fler ska skriva. Jag ser en som gör det. Har du fler tips, dela gärna.

Vad vill jag ens med det här?

Foodstock är en fantastisk idé och söndagen var säkert toppen såsom en vän berättade att morgonen var på lördagen. Niklas Ekstedt är en eldsjäl och alla kockar, hantverkare och människor på plats slet som djur. Det är inte vad det här handlar om. Det handlar om det hånfulla i att inte ta ansvar, att inte rannsaka sig själva, våga be om ursäkt på riktigt, göra bättre, våga kritisera och stå upp när saker blir fel. Att ta bort kritiska kommentarer och tro att det inte ska märkas. Att inte ens se till att det finns personalmat till alla de människor som sliter som djur på plats. Hånfullt.

Det handlar också om en bransch som måste våga lämna ryggdunkeriet bakom sig. Vad är du rädd för? Att inte få vara med nästa gång? Att alla fina inbjudningar till öppningar, event och bjudresor ska sluta komma? Oroa dig inte. Du höll käften. Du är säker. Njut av värmen. Jag drar på mig ett ullunderställ och tar med mig min scoutpatrull ut i skogen. Där säger folk vad de tycker och tar ansvar för både sig själva, sin patrull och naturen.

Jag känner mig så opersonlig och ytlig på Instagram just nu. Det är bara event, middagar, sol och drinkar och det kan ju vara sant till visa del men resten av livet då?

Att dottern mått så dåligt att hon varit hemma från skolan, att mormor 95 år kanske sjunger på sista versen och att jag har nära till tårar. Det kommer inte upp. Jag orkar helt enkelt inte eftersom jag har känslorna på utsidan och minsta lilla grej kan få mig att börja gråta. Jag är stark som person men ibland vill jag bara få vara liten.

Imorgon fyller jag också år och jag bryr mig inte så mycket vanligtvis men nu gör jag det. Det känns som om ingen bryr sig om att skicka en hälsning, en fin gest eller liknande. Tur att jag har Facebook, imorgon kommer de många opersonliga hälsningarna...